Flyttlass

Flyttlasset blev inte kapat av pirater utanför Somalia, men däremot tog det tre veckor bara mellan Mombasa och Nairobi. De lyckades trixa in lastbilen ända mot vår ytterdörr och sedan bars det lådor.

                                

Det bästa är att ha fått sina köksprylar!

När allt ligger i lådor ser det ju ut som mer grejer än vad det är och man undrar vad man har med sig och varför. Men när sakerna kommit på plats är det skönt att ha dem. Särskilt köksgrejerna som sagt. Men vem har köpt alla kläder och lagt dem i vårt flyttlass? Monica har döttrar med min storlek så hon har fått ett lass att ta hem. Sedan finns det en kartong med "smalkläder" som inte kan användas förrän resterande 5-6 gravidkilon är borta.

Nairobbery

För alla som inte redan visste det, Nairobis öknamn är Nairobbery. På ett sätt är det svårt att föreställa sig eftersom människorna är så väldigt trevliga. Man mår bra av att vara i en miljö där folk ler och frågar hur det står till. Men jag trycker ändå på låsknappen som låser alla bildörrar när jag kör ut genom grindarna, för man får ju höra stories från flera håll om vad som kan hända; överfall på öppen gata, carjacking, kidnappning av barn, inbrott i huset. Men som Henrik påpekade, det är nästan omöjligt att få förstahandsinformation. Det är alltid nån som känner nån som råkat ut för något. Men man blir lite illa till mods varje gång man hör något.

Vårt hus är jämställt med Fort Knox. Vi bor i en inhägnad compound med vakt och elstängsel. Huset har säkerhetsdörr och mestadels låst järngrind till trädgården, alla fönster är spröjsade med järnbeslag, trappan till ovanvåningen går att låsa med ännu en säkerhetsdörr och i varje rum finns så kallade "panic buttons" som är kopplade med tyst larm till ett vaktbolag. Trycker man kommer en vaktstyrka inom fem minuter. Sedan har vi ett "vanligt" villalarm också som vi kan aktivera när vi lämnar huset eller när vi går och lägger oss. Kanske är det lite överdrivet även om det ju faktiskt händer en del.

Vi har sagt till Eliam att man bara får trycka på panikknapparna (de är försedda med en bild på en klocka) om det brinner eller om det kommit en tjuv. En morgon såg jag att Eliam klättrat upp på ett skåp och befann sig väldigt nära en panic button. Jag påminde honom om när man får trycka på dem och kände mig trygg med att han fattat läget.

Vad tror ni möter oss precis utanför ytterdörren när vi ska till dagis ca fem minuter senare? Jo en hjälmklädd, uniformerad kille med batong i bältet. Lite längre bort stod hans bil med en likadant klädd kollega. Han frågade vad jag hette och att någon larmat från huset.
Eliam???
Eliam!!!!

Allvarligt talat vet jag inte om jag eller Eliam blev mest överrumplad. Jag tror det var Eliam faktiskt, med ögon stora som tefat var han knäpptyst ända tills han i bilen på väg mot dagis fick mig att lova att jag inte skulle berätta för fröknarna att han tryckt på den där knappen, "...så att polisen kom."

Karen Blixen

Vi har varit och kollat in Karen Blixens farmhus som är beläget i Nairobi.  Hon bodde där 1917 - 1931. På hennes tid låg huset lite mer ute i bushen, nu ligger det bara lite lantligt, i en grön del av Nairobi, en del uppkallad efter henne själv: ”Karen”. Jag blev lite beklämd av att se huset på insidan, mörkt, mycket mindre än vad jag trodde, och sedan kanske den tidstypiska koloniala inredningen med spetsdukar och djurfällar inte bidrar till att lätta upp stämningen.

Men utsidan är desto trevligare.

 Guiden var ingen höjdare, men han pratade mycket om filmen "Out of Africa", så mycket att jag misstänker att det är filmen som banat väg för museet (den vann faktiskt 7 Oscars). Och nej, i filmen används inte originalhuset. Dessutom fick guiden det att låta som att Karen Blixens liv bara bestod av olycka; olyckligt äktenskap, älskaren som dör, missväxt och bränder som gjorde att hon fick överge sin kaffefarm. 

Barr eller kotte?

Nu har jag i alla fall börjat läsa boken "Out of Africa" och blir genast tagen av Blixens kärleksförklaringar till den afrikanska naturen och hennes varma beskrivningar av lokalbefolkningen. Hon älskade ju sitt liv i Afrika! Museet borde lägga mer fokus på det. För att citera baksidan av boken: I had a farm in Africa, at the foot of the Ngong Hills.... Up in this high air you breathed easily....you woke up in the morning and thought: "Here I am, where I ought to be" 

Jag ska absolut åka ut till huset igen. Folktomt och härligt att bara sitta i den stora trädgården. Där fick vi också syn på de första vilda aporna hittills.

Ut i trafiken

Jag kör bil i Nairobi med skräckblandad förtjusning. Det är en stor frihet att köra själv och det är kul att köra nya familjemedlemmen:

På ett sätt är det mer landsortskörning än storstadskörning; väldigt få trafiklysen och trafikskyltar, vägarna är smala och saknar ibland asfalt. Sedan tillkommer en del intressanta faktorer som att ingen bryr sig om att stanna för de rödlysen som finns, massiv trafik, vänstertrafik och inte minst matatus som dyker upp lite överallt runt bilen, gärna på insidan där de gör en omkörning ute i väggrenen. Matatu är de små minibussar som gemene man tar sig runt med i Nairobi. De får alltid plats med en till passagerare och de stannar så fort någon signalerar att de vill med, så de blockerar ju trafiken rätt ofta.

En av de första dagarna gjorde jag ett ärende med en tjej från Henriks kontor. Hon körde bilen och när vi mötte en galen matatu i full karriär mot oss i vår körbana gav hon mig tips: ”Don´t show them you´re scared! If you know you are in your lane, don´t show them you´re scared and they will give way the last minute.” 
Jag har en annan strategi: att ta det jävligt lugnt.

Det gick ganska snabbt att vänja sig vid att köra på vänster sida, det är svårare att hitta rätt position på de smala vägarna eftersom de bilar vi kör är bredare än en vanlig personbil, samt förstås högerstyrda och då tar ju bilen stor plats åt "fel" håll. Känns som jag ständigt ligger lite långt ut i väggrenen och har lite problem att precisionsparkera.

Sedan kan man ju åka taxi också. Taxichauffören nedan har helt rätt matchat sin stil efter bilens.

Inskolning 2

Tack vare detta klimat integreras ute och inne på skolan. Los klass har sitt matbord permanent utomhus. Även dessa småttingar är ute och leker på stora skolgården, simmar en dag i veckan och jag fick följa med och hjälpa till på Lilla förskolans första utflykt för året. Nedan ser ni några av de saker vi såg på dagisutflykt  Africa-style

Mamma och pappa Krokodil

Välmaskerade geparder

Några zebror

Vattenbuffel

Noshörning

Skojsiga apor som tog löv ur handen

Vi var på Safari Walk, vilket är lite som en djurpark beläget vid Nairobi National Park. 

Jag tycker det är lyxigt att jag plötsligt fått så mycket tid att umgås med mina barn och att få hänga med Lo på utflykt är kul samtidigt som jag lär känna de andra barnen. Lo har ju så bestämda åsikter om vad hon vill göra så det har tagit längre tid för henne att komma in i rutinerna. Jag tycker ändå det gått bra även om hon fortfarande inte riktigt gillar när jag går på morgonen. På skolgården som består av ömsom gräs, gungor, klätterställningar samsas alla elever och Lo älskar det stora lekhuset man kan klättra upp i och åka rutschkana ner från (kul för barnen, men det håller inte direkt svensk säkerhetsstandard). Hon gillar det så mycket att hon ibland inte velat gå till sin lilla gård när det ”ringer in”. En av de första dagarna skrek hon så det hördes över hela skolan när en av hennes lärare till sist fick hämta henne och bära in henne på morgonen. Lo sprattlade som en fisk och skrek ”jag vill inte gå i den här förskolan!”. Det gick dock över på någon minut och har inte upprepats. Men hon har bestämd vilja och det får nog lärarna smaka på innan hon har förstått att man t.ex. måste gå upp ur poolen när alla andra gör det.

Inskolning

På onsdagen den 2/3 (vi kom fram söndag morgon) var det dags för första dagen i skolan. Spännande! För både barnen och mig. Efter ett par veckors skolgång måste jag säga att det första trevliga intrycket består. Drygt hundra elever går på Svenska skolan i Nairobi, nästan hälften av dem är gymnasieelever, de flesta har valt att åka på ett utbytesår från Sverige och bor på skolan. Lo går i Lilla förskolan, 1,5 till 3 år och Eliam på Stora förskolan, 4 till 6 år. Eliams inskolning har varit så smidig att jag går och väntar på ett bakslag. För honom är detta fortfarande ett stort äventyr och vardagen har nog inte infunnit sig riktigt än. Bara en sådan sak som att de har en utomhuspool som hans klass badar i varje fredag, med tillhörande simlärare. Han tror fortfarande knappt det är sant.

Henrik och Lo på Svenska skolans skolgård

Förra måndagen var hans klass på utflykt och tittade på kossor, hundar, åsnor och grisar. Denna måndag  var de på utflykt igen och hade pic nic, däremellan är det cooking class, music class olika dagar och även det sedvanliga pärlplattandet, pysslandet och samlingar på sin egen avdelning. De går också till biblioteket och lånar böcker. Lite mer som riktig skola. Det ställs högre krav på honom här, skolgården är stor och delas av alla årskurser, de får lystra till en klocka för att veta när de ska gå in. Matsalen ligger i separat byggnad och där ska tydligen disciplin råda. Sedan åker Lo och Eliam hem tillsammans med skolbuss. Just nu går de bara fram till lunch, bussen lämnar av dem hemma hos oss kl 13:00. Snart tänkte jag att Eliam ska få börja på eftermiddagsaktiviteterna också, och då gå till kl 15:00. Det är bra för honom med nya utmaningar. I Sverige har han hela tiden varit äldsta barnet på dagis, nu går han med flera större killar och tjejer.

På skolan vandrar två sköldpaddor fritt omkring.

Strömavbrott

Strömavbrott är helt klart något vi kommer behöva vänja oss vid. Det började ju ganska trist med ett riktigt långt som slog in ett dygn efter vi kommit (28/2) till lunchtid och varade 1,5 dygn. Ett och ett halvt dygn utan att ha el i eluttagen samt knappt något vatten.Vi har ett back up-system på batteri som kopplas på automatiskt när strömmen går och ska räcka i 48 timmar, men det fungerar bara för de inmonterade lamporna; eluttagen och vattenpumpen fungerar ej. I vanliga fall borde vi ha mer vatten vid strömavbrott men det har visat sig att vår vattenpump har varit lite trasig och inte har klarat att fylla tanken som finns högst uppe i huset och som ju ser till att man har vatten så länge den inte har tömts. Nu var den ju så gott som tom redan vid strömavbrottets början. Ingen duschmöjlighet, knappt ens möjligt att tvätta barnens händer. Rookiesar som vi är köpte vi varken tändstickor eller vattentunna när vi handlade dagen innan heller. Vi har ju valt en spis som delvis består av gasplattor för att vi visste att strömavbrott är rätt frekvent. 

"Jaha, vad hittar man på i ett hus utan el? Jag kan ju alltid torka ur skåpen från damm så jag kan packa upp det sista – nej just det inget vatten. Kanske vi ska dricka lite te. Nej just det, inga tändstickor till gasen. Men vi har ju köpt micro...nej, just det, det var det här med elen då med förstås. Oj det går visst inte att spola i toaletterna. Kanske jag kan ta en hink och spola med. Nej, hallå, inget vatten hade vi ju, särskilt som vi inte passat på och fylla en tunna när vi väl hade vatten. Jaha, barnen har grävt i jorden, men jag får väl torka av deras händer och ansikten med Henrys våtservetter och deras kläder får jag väl handtvätta. Nej just det vi har  ju inget vatten. Äh, jag kollar internet så länge, vi har ju mobilt bredband. Fast just det, datorn behöver förstås ström…"

Värmen stiger till 30 grader i skuggan, jag och barnen svettiga, barnen dessutom dammiga och jordiga och i det skicket kommer vi få lägga oss i våra lakan ikväll. Inga byteslakan här förrän flyttasset kommer om några veckor och inga möjligheter att tvätta de vi har. 

Ok, men detta är faktiskt Afrika damngoddit! Vad kan man vänta sig? 

Morgonen efter kom Monica förbi för att hälsa. Hon ska hjälpa till hemma hos oss, hon ojade sig över allt damm och tog lite av det vatten jag mjölkat ur kranarna och hällt i skurhinken och gav sig på skåpen, trots att hon egentligen inte skulle jobba idag. När hon gick hem ett par timmar senare sa hon ”Lets pray for water”. Om jag trott det skulle hjälpa skulle jag bett tusen böner.

Sent på kvällen började kylskåpet mullra och displayen på micron att blinka. Strömmen tillbaka! Släng ungarna i badet! Byt diskvatten i hon (efter att ha haft samma diskvatten i 1,5 dygn är det inte direkt genomskinligt längre)! Sätt telefonen på laddning! Spola alla toaletter!

Som tur var är det inte är vanligt med strömavbrott på 1,5 dygn, vanligtvis är de betydligt kortare, men ofta varje dag. Det inledande avbrottet kom sig av en stor brand som orsakade elproblem i hela Nairobi.

Första dagen i huset

Min kompis Helene var lite orolig att vi skulle bo i hydda med våra tre barn men som ni ser på bilden är det mer likt Villa Villekulla i sten och ni som vet hur trångt vi bott senaste året förstår nog att vi tycker det är jämställt med ett slott.

Ett slott helt utan möbler. Barnen tar allt med jämnmod. Inte en enda gång har de frågat varför vi inte har bord och stolar, varför vi sitter på golvet och äter. Men jag känner att ett matbord och stolar finns ganska högt på listan. Tvättmaskin också. Med detta fantastiskt behagliga klimat får man damm och röd jord på köpet.

 Det första Henrik och Lo gjorde när vi kom fram var att åka och låna madrasser från några bekanta. Henry sov och jag och Eliam satte oss på en filt i skuggan utomhus och högg in på den 7 kilos vattenmelon vi köpt med oss, samtidigt som vi lyssnade på alla nya ljud. 

"Vad bra, grannarna har tydligen barn", tänkte jag, men Eliam hade bättre koll och berättade för mig att det var en fågel som lät. 

Första natten innebar också en del nya ljud. Jag och Henry sover i ett av rummen som vetter mot en annan compound. Där bor det hundar. Trafiken låter också en del på morgonen. Henry lät sig inte störas och passade på att sova en hel natt för första gången någonsin, från 22 till 06, och jag med förutom den tack och lov korta stunden som hundarna var arga på varandra.

Vår uteplats

Framme i Kenya

Jag måste säga att resan gick väldigt bra. Barnen skötte sig. Eliam tycker det är så spännande med flyg och var så överspänd att han somnade i stolen innan planet lyfte från Schiphol i Amsterdam och fick väckas mer än åtta timmar senare då planet redan landat på Kenyatta airport i Nairobi.

Att kliva ur planet på afrikansk mark igen kändes lite speciellt. Lukten av varmt klimat gav lika delar lycka och oro. Kanske för att Afrika för mig är synonymt med jobb för Läkare utan gränser och det kan ju verkligen vara helt vidrigt, jobbigt, smutsigt, tråkigt men också alldeles underbart.

Det tog rätt mycket tid innan vi kunde lämna flygplatsen för att åka hem till huset för första gången eftersom två av våra väskor aldrig kom fram och sedan skulle vi fippla dit bilbarnstolarna i taxin.

Från istid till 27 grader. Barnen reste i långkalsonger och jag i mina vinterkängor . Medan jag sett till att barnen har med sommarkläder i packningen, så kommer mina sommarkläder med flyttlasset om okänt antal veckor. Smart att komma till Kenya med bara ett par vinterkängor i skoväg och några långa jeans istället för kjolar och sommarbyxor.

Hej, här är vi!

Det var fasligt dålig aktivitet på denna blogg måste jag säga! Anledningen är lite dålig åtkomst till internet (sitter nu och smygsurfar på ett oskyddat nätverk på Svenska skolan), samt att Henrik kraschat datorn med bildprogrammet (minst 2 meters fall, rakt ner i stengolvet) och att det varit så mycket annat som tagit tid förstås. Men efter 1,5 veckor i Nairobi mår vi alla bra och försöker hitta fasta rutiner medan vi navigerar runt i en helt ny tillvaro. Det känns bra! Jag återkommer snart.