Nairobbery

För alla som inte redan visste det, Nairobis öknamn är Nairobbery. På ett sätt är det svårt att föreställa sig eftersom människorna är så väldigt trevliga. Man mår bra av att vara i en miljö där folk ler och frågar hur det står till. Men jag trycker ändå på låsknappen som låser alla bildörrar när jag kör ut genom grindarna, för man får ju höra stories från flera håll om vad som kan hända; överfall på öppen gata, carjacking, kidnappning av barn, inbrott i huset. Men som Henrik påpekade, det är nästan omöjligt att få förstahandsinformation. Det är alltid nån som känner nån som råkat ut för något. Men man blir lite illa till mods varje gång man hör något.

Vårt hus är jämställt med Fort Knox. Vi bor i en inhägnad compound med vakt och elstängsel. Huset har säkerhetsdörr och mestadels låst järngrind till trädgården, alla fönster är spröjsade med järnbeslag, trappan till ovanvåningen går att låsa med ännu en säkerhetsdörr och i varje rum finns så kallade "panic buttons" som är kopplade med tyst larm till ett vaktbolag. Trycker man kommer en vaktstyrka inom fem minuter. Sedan har vi ett "vanligt" villalarm också som vi kan aktivera när vi lämnar huset eller när vi går och lägger oss. Kanske är det lite överdrivet även om det ju faktiskt händer en del.

Vi har sagt till Eliam att man bara får trycka på panikknapparna (de är försedda med en bild på en klocka) om det brinner eller om det kommit en tjuv. En morgon såg jag att Eliam klättrat upp på ett skåp och befann sig väldigt nära en panic button. Jag påminde honom om när man får trycka på dem och kände mig trygg med att han fattat läget.

Vad tror ni möter oss precis utanför ytterdörren när vi ska till dagis ca fem minuter senare? Jo en hjälmklädd, uniformerad kille med batong i bältet. Lite längre bort stod hans bil med en likadant klädd kollega. Han frågade vad jag hette och att någon larmat från huset.
Eliam???
Eliam!!!!

Allvarligt talat vet jag inte om jag eller Eliam blev mest överrumplad. Jag tror det var Eliam faktiskt, med ögon stora som tefat var han knäpptyst ända tills han i bilen på väg mot dagis fick mig att lova att jag inte skulle berätta för fröknarna att han tryckt på den där knappen, "...så att polisen kom."