Lake Nakuru forts.

Efter att vi sett leoparder och medan bilen klättrade upp till en utkiksklippa gjorde Eliam sitt bästa för att stressa ihjäl mig genom att tjata om att han ville ha ett äpple. När vi stannade bilen hade jag bara äpplen i huvudet och grävde fram tre äpplen bak i bilen, ett till Eliam, ett till Ida Lo och ett till vår guide och satte kurs på dem där de redan stod vid klippkanten och kikade.

Sedan hände det snabbt, inte ett ljud eller någon förnimmelse överhuvudtaget innan jag plötsligt hade en stor babianhanne hängande på bröstet. Han visste precis vad han var ute efter och boxade målmedvetet efter äpplena.
Det första tog han på ren överraskning, det andra balanserad på min tumme och föll sedan också i marken, men när han gav sig på det tredje hade jag sinnesnärvaro att hålla det hårt och vrida mig runt för att han skulle släppa mig.
Jag såg det andra äpplet ligga vid mina fötter och en reptilhjärnaimpuls sa åt mig att dyka ner och kasta mig över det, men en mer sansad tanke kom också flygande, typ, är det verkligen värt det, de både rivs och bits har man ju hört?! Och den millisekundens tvekan räckte för att han skulle skutta ner och sticka med två av mina tre äpplen. Allt detta hände på ett par sekunder, men jag hann bli så chockad att jag skrek högt. Hela stället med en del andra turister tyckte det var det festligaste de sett på hela dagen, särskilt minibussen med manliga kineser som höll på att kissa på sig av fnissattacker.

Henrik som betraktade det hela på tryggt avstånd tillsammans med barnen, tyckte jag var galen som brydde mig om att försvara det tredje äpplet och undrade om jag inte blivit rädd.
Rädd?! Så in i bängen!! Det är ju inte direkt Pippis Herr Nilsson vi pratar om. Den här bjässehannen nådde mig till höften när han satt på marken, men han var inte alls tung när han hängde på mig, han var ren smidighet och en massa päls. Här sitter boven med ett av äpplena i handen och ett i foten. Utkikspunkten heter förresten Baboon Cliff ;-)

Vilken himla tur att jag inte hunnit ge Ida Lo och Eliam äpplena, för då hade de blivit påhoppade. Usch vad hemskt!

Så som ni hör fortsätter jag och Henrik att göra klassiska safarimisstag som leder till närkontakt med vilda djur.
Ibland kan man läsa i tidningen om någon turist som blivit uppäten av ett lejon i någon afrikansk nationalpark och då undrar (undrade) jag hur osmart man kan vara när man kliver ur bilen i lejonmarker. En annan grej jag brukar (brukade) skaka på huvudet åt är de som blir anfallna av babianer när de står med något ätbart i händerna, jag menar vad kan man vänta sig, det vet väl varenda kotte att man inte ska äta utanför bilen?!

Men det är inte alltid det räcker att hålla maten inne bilen, man måste hålla dörrarna stängda också. När vi lämnade nationalparken och stannade till utanför grindarna hoppade en apa av modellen nedanför in i bilen och plockade med sig det enda ätbara vi hade, ett oöppnat kakpaket. Aporna på bilden är dock oskyldiga för de fotade vi inne i parken.

Här i Lake Nakuru kom vi för första gången riktigt nära bufflar. De utgör verkligen en imponerande syn och är nästan lite skrämmande.

Närmare än så behöver de inte komma.

Jag fortsätter att nypa mig i armen för varje helgutflykt vi gör bara för att det är så fantastiskt.

Och all cred åt Henrik som från första början var klar med vilken bil han tänkte skaffa och för monsterdäcken som nu sitter på. Den är banne mig den mest fantastiska pryl någonsin: pålitlig som en arbetshäst, bekväm som en divan, framkomlig som en elefant, stark som ett lok, tyst som en katt. Vi såg både en fastkörd lastbil och några strandade bilar i Lake Nakuru, det regnade en del medan vi var där, men inte en enda gång var jag orolig för vår egen del. 

Lake Nakuru National Park 10-11/9

Lake Nakuru ligger 2-3 timmars bilfärd norr om Nairobi. Nairobi har haft riktigt skitväder ett tag nu, det är faktiskt lite Sverigevarning på det gråa och regniga, men över Nakuru sken solen vid framkomst och temperaturen stämde lite mer överens med ens föreställningar om hur vädret är i Afrika.
Henrik mötte en masai i receptionen på lodgen som sa att han var bra på att hitta leoparder och följde med i bilen som guide.

Lake Nakuru NP är känd för sitt fågelliv och kanske särskilt de stora mängder flamingos och pelikaner som samlas där,

men där finns också lite savann och de speciella akaciaträd som leoparderna gärna ligger och vilar i. Halvvägs runt sjön sa guiden plötsligt: vänta, jag såg en leopard där borta. Visst, tjena, tänkte vi, men Henrik backade en bit och där inne bland buskarna alldeles bredvid bilen satt en liten leopard! Helt otroligt vilket tränat öga guiden måste ha, och då satt han ändå och snackade i mobiltelefon när han såg den. Vi fångade den på film:

Sedan klättrade den upp i ett träd och la sig och vilade.

Nu måste jag bara påpeka att leoparder inte växer på träd så att säga, de är väldigt svåra att upptäcka. Det var första gången jag såg en vild leopard någonsin och vi var väldigt exalterade när vi till sist åkte vidare. Otroligt nog fick vi se ytterligare en leopard kanske 1 kilometer längre fram, en stor rackare denna gång, också vilande i ett träd. Fantastiskt! Vilken game drive!

Guiden sa efteråt att han var grymt imponerad av att alla i bilen var tysta som möss när vi satt och spanade på leoparden, vilket är absolut nödvändigt om man inte ska skrämma iväg den. Riktigt så tyst är det ju dock inte hela tiden i vår bil....

Det blev också en del noshörningsspotting.

Kanske tror man att det är knepigt att åka på safari med tre små barn, man ser inte så många andra som gör det, men naturligtvis är det ju opraktiskt och mycket logistik med tre småbarn oavsett vad man hittar på att göra. Så länge de tycker det är kul är det ju bara att tacka och ta emot. Det här med att tälta får dock vänta lite....just nu känner jag mig grymt nöjd med att checka in på en fin lodge där härlig frukost-, lunch och middagsbuffé ingår i priset och när vädret tillåter finns det alltid en pool barnen kan roa sig i. Och detta till samma pris för hela familjen som en dag på Junibacken i Stockholm hade kostat. Det känns inte som att jag är på det sämre stället.

Guiden fotade oss vid sjökanten.

Vet ni att maraboustorken tydligen luktar väldigt illa. Dessutom är det synd om den, sa masaien, för nästan alla fåglar är vackra, men maraboun den är jätteful.

Massor av pelikanungar i träden.

När vi kom tillbaka till lodgen började trummor ljuda och vi tog en öl medan vi avnjöt lite dans. T.o.m. Henry var alldeles fascinerad. Man har ju lite att jobba på om man ska få till de där höftrörelserna.

När vi satt på restaurangen på kvällen kom en beslöjad dam från mellanöstern och frågade om hon fick ta ett kort på Henry. Sådant händer ju i Kina hela tiden men här i Kenya är inte människor lika exalterade över västerländska barn. Men jag förstår henne, han är ju helt enkelt världens sötaste bebis ;-)

Detta är en vävare. Den väver sitt bo av strån som hänger som bollar från träden. Sedan kan man ju alltid fundera på vilken av alla sorters vävare det är.

Första dagen på jobbet

Detta är tydligen mitt nya kontor, dit jag åker efter att ha lämnat barnen i skolan. 

Det heter Artcafé och oftast dricker jag kenyanskt te med skummad varm mjölk. Bra service, trådlös uppkoppling och goda luncher. Jag har t.o.m. en kollega som gör mig sällskap nästan jämt. Hon läser också en master men i ett annat ämne. Tack och lov är hon också mindre galen än mina kiswahili co-studenter (så man får någon studiero menar jag). Det är toppen och just nu känns det inte ensamt alls att plugga på distans.

Men det tar ju lite tid att plugga heltid (ja, det tar typ heltid kan man säga...). Det blir till att sluta baka (finns i alla fall fortfarande inget socker att få tag på) och strukturera upp sig lite så man hinner med. Dessutom har jag jobbat lite med mig själv och kommit fram till att det är helt okej att hoppa över roliga aktiviteter, som man egentligen inte orkar eftersom man missar nattsömn. Kanske kan man återgå till att vara partybrud efter 45.

Annars är det ett himla party på morgonen nuförtiden. De flesta skolor drog igång i veckan och sedan lite regn på det gör att trafiken är ett enda kaos. Inga regler gäller, en lucka är en lucka oavsett om den egentligen är till för mötande trafik och sedan blockerar alla alla och ingen kommer någonstans. Puckon. Det är tur att vi inte har så långt till skolan.