Skitbolag

Som medföljande som inte jobbar får man ju ofta frågan "Vad gör du egentligen hela dagarna?" och eftersom man inte vill erkänna att man mest egotränar, kulutflyktsroar, pedikyrerar, lunchdejtar, navelskådar, nöjesläser och sådant viktigt så kommer här en liten beskrivning över vad man som medföljande i Nairobi tvingas syssla med en oproportioneligt stor andel av sin tid: Nairobi Water Company och Kenya Power. I alla fall om man vill ha vatten och el i huset.

För några månader sedan kom de från det sistnämnda bolaget för att stänga av strömmen eftersom vi inte hade betalat senaste räkningen. Då hade jag fortfarande inte förstått att man inte kan vänta på räkningarna innan man betalar eftersom de alltid kommer efter sista betalningsdagen eller som denna gång, inte alls. "Det är inte mitt problem att du inte fått någon räkning." sa killen som skulle stänga av. Nä men det borde inte vara mitt problem heller. Egentligen.
I min värld borde elbolaget ha honom anställd för att åka runt till kunderna med en blomma och för att sjunga en truddelutt vid dörren och sedan bocka och säga: "Tack för att du är vår kund fast vi är ett sådant skitbolag! Och jag är verkligen ledsen att senaste räkningen inte kommit fram och att alla de andra räkningarna alltid kommer en månad sent. Tack, tack, TAAACK!"

Återigen lyckades jag förhindra att elen blev avstängd. Efteråt sa Monica att det var en bra kille som varit där. "Hur menar du nu?!" "Jo, men i vanliga fall skulle han ha bett dig betala bensinen han använt för att kunna komma och stänga av din el." "Varför skulle någon betala honom mutpengar om han stänger av elen?!" "Jo, för att annars kommer han kanske inte och sätter på den igen när du betalat."

Just det. Så klart. Och det tråkiga är att både Monica och Tom (som stod och lyssnade roat hela tiden medan jag och elkillen var arga på varandra) tycker att det är helt normalt att det är så här. Och på allvar tyckte det var en bra kille eftersom han inte stängde av trots att jag inte betalat honom ett enda öre i muta. "Hoho, han blev rädd för mama." fnissade Tom, "det är nog för att mama är vit." "Nä, det är för att hon hotade att ringa hans chef." sa Monica.

Jag tycker det är tragiskt att kenyanerna tvingas ha så lågt förtroende för sitt eget samhälle, även om jag givetvis förstår varför det är så. När jag fått reda på vilken summa jag var skyldig erbjöd jag mig att betala med MPesa (via mobiltelefonen) medan elkillen stod där och bevittnade, men han sa att jag fick pallra mig iväg och betala på plats för att få dit pengarna så snart som möjligt eftersom Mpesa-transaktionen tar ett par dagar. "Du kan ju skicka din chaufför!" fortsatte elkillen snorkigt innan han drog. Ja det hade jag ju gärna gjort. Om jag hade haft någon vill säga!!

Hade ingen lust alls att sätta mig bakom ratten och leta upp en okänd adress, tänkte nästan strunta i det och betala med Mpesa i alla fall. Men Monica påstår att man inte kan lita på Mpesa "för hur kan du veta vem som tar emot pengarna?! Det är någon som äter upp dem, det kan du lita på!" Och hon köper inte mitt argument om att eftersom man direkt får ett elektroniskt kvitto på att man betalat så är det inte längre vårt problem om någon stoppar pengarna i egen ficka, vi kan ju bevisa att vi betalat. Nej, enligt henne är det skillnad på papperskvitton och elektroniska. Själv tror jag ju inte det, men är inte längre säker på någonting.

Skoköp på Toi market.

Lite grönsaker, lite strumpor...

Här är de, alla säckar med avlagda kläder från Europa.

Några minuters lugn och ro i solen medan barnen rider.

Trädklättrarbilder på finingarna.

För tillfället fnissar vi lite över svenska tidningars "vårrapporter" och rubriker som "Nu är värmen här för att stanna" och så läser man på internet att det är typ 10 grader på dagen och 4 på natten. Verkligen varmt. Bara en skandinav som regelbundet får uppleva minus 25 grader kan på allvar kalla 10 grader för varmt.

Det tar tid att fixa saker här. Back-up batteriet till larmet tog slut vilket betyder att larmet bara fungerar när vi har ström, vilket inte är jätteofta just nu. Jag märkte detta förra söndagen och kom då på att jag inte hade något telefonnummer till säkerhetsbolaget. Det hade inte vakten heller visade det sig!!!!!! "Men jag har en alarmknapp, jag trycker på den så kommer det någon." sa vakten.

Tjugo minuter senare stod säkerhetsbolagets batong- och hjälmkillar vid dörren. De lovade att säga till på kontoret, men eftersom det var söndag så sa de att det inte är säkert att någon kan komma.
Men ni erbjuder ju säkerhet 24 timmar om dygnet?
Jo, hihi, sa säkerhetskillen. Ingen kom på hela söndagen.

På måndag eftermiddag tryckte jag på en av våra egna alarmknappar som går direkt till säkerhetsbolaget och samma batong- och hjälmkillar som dagen innan dök upp. "Yes, mama, any troubles?", "Ja, det var det här med larmet...." "Jo vi ska säga till igen." Det fattade jag ju att det inte skulle fungera denna gång heller så jag kom nu ihåg att fråga efter ett telefonnummer. Efter att jag hade ringt själv kom en tekniker som konstaterade att batteriet var slut (!?) och sa att han skulle komma dagen efter och byta det. En vecka senare ringde jag igen och sa att ingen har kommit för att byta batteriet ännu. Och då till sist blev det bytt.

Annars så har även Henrik numera besegrat Mt Kenya! Nu kan han med gott samvete säga: "Åh du skulle bara veta hur mycket jobbigare Kilimanjaro är!" Jag tvivlade inte en sekund på att han skulle komma ända upp trots att dårarna valt att göra det mitt i regnperioden. Även Henrik sa sig upplevt känslan av att ligga på gränsen till vad man tror man klarar. Han beskrev exakt vad jag upplevde i och med de första två dagarnas trevliga vandring då man tänker att detta gör jag om snart igen för att sista natten under toppbestigningen svära på att aldrig, aldrig någonsin få iden att gå upp på ett berg igen. 

 Det var uppenbarligen lite mer snö när de klättrade, plus att på vägen ner fick de gå fem timmar av de sammanlagt ca 16 timmarna man går det dygnet i ösregn, vilket inte bara gjorde dem dyblöta utan även lunchlösa.

Otroligt nog fick man fyr på Valborgsmässoelden på skolan trots skyfallet precis innan.