Skitbolag

Som medföljande som inte jobbar får man ju ofta frågan "Vad gör du egentligen hela dagarna?" och eftersom man inte vill erkänna att man mest egotränar, kulutflyktsroar, pedikyrerar, lunchdejtar, navelskådar, nöjesläser och sådant viktigt så kommer här en liten beskrivning över vad man som medföljande i Nairobi tvingas syssla med en oproportioneligt stor andel av sin tid: Nairobi Water Company och Kenya Power. I alla fall om man vill ha vatten och el i huset.

För några månader sedan kom de från det sistnämnda bolaget för att stänga av strömmen eftersom vi inte hade betalat senaste räkningen. Då hade jag fortfarande inte förstått att man inte kan vänta på räkningarna innan man betalar eftersom de alltid kommer efter sista betalningsdagen eller som denna gång, inte alls. "Det är inte mitt problem att du inte fått någon räkning." sa killen som skulle stänga av. Nä men det borde inte vara mitt problem heller. Egentligen.
I min värld borde elbolaget ha honom anställd för att åka runt till kunderna med en blomma och för att sjunga en truddelutt vid dörren och sedan bocka och säga: "Tack för att du är vår kund fast vi är ett sådant skitbolag! Och jag är verkligen ledsen att senaste räkningen inte kommit fram och att alla de andra räkningarna alltid kommer en månad sent. Tack, tack, TAAACK!"

Återigen lyckades jag förhindra att elen blev avstängd. Efteråt sa Monica att det var en bra kille som varit där. "Hur menar du nu?!" "Jo, men i vanliga fall skulle han ha bett dig betala bensinen han använt för att kunna komma och stänga av din el." "Varför skulle någon betala honom mutpengar om han stänger av elen?!" "Jo, för att annars kommer han kanske inte och sätter på den igen när du betalat."

Just det. Så klart. Och det tråkiga är att både Monica och Tom (som stod och lyssnade roat hela tiden medan jag och elkillen var arga på varandra) tycker att det är helt normalt att det är så här. Och på allvar tyckte det var en bra kille eftersom han inte stängde av trots att jag inte betalat honom ett enda öre i muta. "Hoho, han blev rädd för mama." fnissade Tom, "det är nog för att mama är vit." "Nä, det är för att hon hotade att ringa hans chef." sa Monica.

Jag tycker det är tragiskt att kenyanerna tvingas ha så lågt förtroende för sitt eget samhälle, även om jag givetvis förstår varför det är så. När jag fått reda på vilken summa jag var skyldig erbjöd jag mig att betala med MPesa (via mobiltelefonen) medan elkillen stod där och bevittnade, men han sa att jag fick pallra mig iväg och betala på plats för att få dit pengarna så snart som möjligt eftersom Mpesa-transaktionen tar ett par dagar. "Du kan ju skicka din chaufför!" fortsatte elkillen snorkigt innan han drog. Ja det hade jag ju gärna gjort. Om jag hade haft någon vill säga!!

Hade ingen lust alls att sätta mig bakom ratten och leta upp en okänd adress, tänkte nästan strunta i det och betala med Mpesa i alla fall. Men Monica påstår att man inte kan lita på Mpesa "för hur kan du veta vem som tar emot pengarna?! Det är någon som äter upp dem, det kan du lita på!" Och hon köper inte mitt argument om att eftersom man direkt får ett elektroniskt kvitto på att man betalat så är det inte längre vårt problem om någon stoppar pengarna i egen ficka, vi kan ju bevisa att vi betalat. Nej, enligt henne är det skillnad på papperskvitton och elektroniska. Själv tror jag ju inte det, men är inte längre säker på någonting.

Skoköp på Toi market.

Lite grönsaker, lite strumpor...

Här är de, alla säckar med avlagda kläder från Europa.

Några minuters lugn och ro i solen medan barnen rider.

Trädklättrarbilder på finingarna.

För tillfället fnissar vi lite över svenska tidningars "vårrapporter" och rubriker som "Nu är värmen här för att stanna" och så läser man på internet att det är typ 10 grader på dagen och 4 på natten. Verkligen varmt. Bara en skandinav som regelbundet får uppleva minus 25 grader kan på allvar kalla 10 grader för varmt.

Det tar tid att fixa saker här. Back-up batteriet till larmet tog slut vilket betyder att larmet bara fungerar när vi har ström, vilket inte är jätteofta just nu. Jag märkte detta förra söndagen och kom då på att jag inte hade något telefonnummer till säkerhetsbolaget. Det hade inte vakten heller visade det sig!!!!!! "Men jag har en alarmknapp, jag trycker på den så kommer det någon." sa vakten.

Tjugo minuter senare stod säkerhetsbolagets batong- och hjälmkillar vid dörren. De lovade att säga till på kontoret, men eftersom det var söndag så sa de att det inte är säkert att någon kan komma.
Men ni erbjuder ju säkerhet 24 timmar om dygnet?
Jo, hihi, sa säkerhetskillen. Ingen kom på hela söndagen.

På måndag eftermiddag tryckte jag på en av våra egna alarmknappar som går direkt till säkerhetsbolaget och samma batong- och hjälmkillar som dagen innan dök upp. "Yes, mama, any troubles?", "Ja, det var det här med larmet...." "Jo vi ska säga till igen." Det fattade jag ju att det inte skulle fungera denna gång heller så jag kom nu ihåg att fråga efter ett telefonnummer. Efter att jag hade ringt själv kom en tekniker som konstaterade att batteriet var slut (!?) och sa att han skulle komma dagen efter och byta det. En vecka senare ringde jag igen och sa att ingen har kommit för att byta batteriet ännu. Och då till sist blev det bytt.

Annars så har även Henrik numera besegrat Mt Kenya! Nu kan han med gott samvete säga: "Åh du skulle bara veta hur mycket jobbigare Kilimanjaro är!" Jag tvivlade inte en sekund på att han skulle komma ända upp trots att dårarna valt att göra det mitt i regnperioden. Även Henrik sa sig upplevt känslan av att ligga på gränsen till vad man tror man klarar. Han beskrev exakt vad jag upplevde i och med de första två dagarnas trevliga vandring då man tänker att detta gör jag om snart igen för att sista natten under toppbestigningen svära på att aldrig, aldrig någonsin få iden att gå upp på ett berg igen. 

 Det var uppenbarligen lite mer snö när de klättrade, plus att på vägen ner fick de gå fem timmar av de sammanlagt ca 16 timmarna man går det dygnet i ösregn, vilket inte bara gjorde dem dyblöta utan även lunchlösa.

Otroligt nog fick man fyr på Valborgsmässoelden på skolan trots skyfallet precis innan.

Här i Kenya har jag ungefär samma datorproblem som hemma. Jag envisas med att använda min gamla mini-PC eftersom den bara är min och dessutom så liten och behändig att släpa med överallt. Problemet är att Henriks support på PC-datorer har upphört, han hjälper bara till om jag har problem med en Mac-dator (och enligt Henrik så har man ju aldrig problem med dem). Men eftersom ingen annan än jag använder mini-PCn så är det ju aldrig några trubbel. Tills Henry lärde sig klättra upp på bord och nu trycker vilt på alla datorer han kan hitta.

Studieinlämning idag, 5 sidor text gömda bakom en blå ruta, trots omstartning gånger flera. Och ingen back-up skapad. Andra mer frekventa problem som dyker upp här är att regnperioden skapar otaliga strömavbrott varje dag så internetuppkopplingen är supersvajig.

Efter några ångestfyllda minuter lyckades jag själv få igång datorn och lovade mig själv (igen!) att aldrig strunta i att göra en back-up, någonsin. Kanske jag ska skaffa mig en egen Mac också så jag kan få tillbaka HD-supporten.

Masai Mara 19-23/10

I oktober var vi i Masai Mara för första gången sedan vi flyttat till Kenya.

Masai Mara, det största och kändaste nationalparken i Kenya. Och det är lätt att se djur där. Mycket för att djuren är vana med busslaster med turister. Djuren lyfter knappt på huvudet längre när det kommer en bil. Och det är väl nackdelen om man måste nämna någon; det riskerar att bli lite TV-känsla av det hela.  

Dock hade vi första dagen i Masai Mara med oss en fantastiskt masaikille, som lyckades undvika samlingarna av turister och ändå hitta alla djur vi ville se. 

Slappande cheetahs.

Små lejonungar.

Bråkande elefanter.

Vid lunchtid lät han oss gå ur bilen och äta utomhus, placerade på en hög, blåsig platå där man kunde ha koll på det som närmade sig.

När vi satt där kom en land cruiser körandes i fjärran och när den var framme vid oss hoppade en annan masaikille ut som visade sig vara brorsan som knäcker extra för National Geographic. Han visade sin kamera med mastodont objektiv med nytagna bilder på en leopard. Vi hoppade in i bilen och körde dit där han hittat leoparden och den var kvar.

Bara två meter från bilen låg den och jag fotade med öppet fönster vilket inte kändes helt bra. "Är det inte farligt?" frågade jag. "I don´t know" svarade masaiguiden, "I´ve never been so close to a leopard in my life."

Jagande cheetah.

Finaste pärlhönsen.

Två av finaste ungarna. 

Inga parker tillåter offroad körning. I Masai Mara finns några "huvudvägar" men sedan består resten av omarkerade mer eller mindre tydliga hjulspår. Utan guide kör man lätt vilse vilket vi märkte andra dagen då vi var ute och körde själva. Jag var helt vilse och till sist blev det skymning. Vi försökte följa floden tillbaka, då plötsligt en hjord bufflar spärrade vägen. Dessa bufflar! Är det ett djur jag lärt mig att respektera är det bufflarna. Det är för att man märker på guiderna att de aldrig låter en gå ur bilen med en synlig ensam buffel inom synhåll. Tydligen är de lite mindre oberäkneliga i flock och anfaller inte lika lätt, men det visste jag inte den gången i Masai Mara och stod tvärt på bromsen och vägrade köra vidare. Minns inte längre hur vi tog oss förbi dem, antagligen blundade jag och körde. Vad är värst, en flock bufflar eller att vara vilse ute i bushen när det blir mörkt? Och för en gångs skull såg vi inte ett enda fordon. Henrik påstod efteråt att han hela tiden hade ungefärlig koll på var vi var. Jaja.

Påsklov

Vi är tillbaka efter vår påsktripp till Kigio och Nakuru. Nu är det några lediga dagar för barnen i Nairobi innan skolan börjar igen och idag käkade vi lunch på kinarestaurangen som ligger runt hörnet. Där smakar maten som i Kina plus att hela trädgården är en enda stor lekplats för barn. En fantastiskt kombination. Själv hann jag läsa en hel artikel om folkhälsopsykologi efter maten bara för att barnen kan roa sig själva där. Med notan får barnen alltid lite kinaproducerade leksaker, idag var det två vattenpistoler. Väl hemma fick de prova vattenpistolerna i trädgården och Monica som inte ville bli blöt sa lite lagom hotfullt: "If you shoot on me I will do no more pannkaka for you!" Ida Lo som börjar bli riktigt haj på engelska svarade: "But it is not harmful!" sprut, sprut

Tsunamivarning

Igår var det mycket på nyheterna om jordbävningen i havet utanför Aceh. En tsunamivarning utfärdades för länder runt hela Indiska Oceanen, även Kenya. Just nu är det många svenska familjer som firar påsk på kusten så vi drog några sms till de vi känner som är där. Måste vara lite halvtråkigt att få en sms-varning om att man eventuellt kan förvänta sig en tsunami klockan 8 på kvällen. Nu blev det ju ingen tsunami som tur var och sms:en skapade väl därmed onödig oro. Men jag tänker att det är bättre att varna för en tsunami som inte kom än att inte varna för en tsunami som kom.