Snigelslem

Nu när regnperioden är här förväntar jag mig en hejdundrande snigel-come back. Istället för uttrycket: "Det sitter som berget" borde det heta: "Det sitter som snigelslem". En dag under förra regnperioden när jag kom hem möttes jag av Monica som sa "Today Ida Lo has been a very naughty girl!". Ida Lo stod bredvid med händerna fulla av genomskinlig gelé. "Måste du ta i sniglarna?!" "Ja, för jag tycker om sniglar." förklarade Ida Lo.
Till saken hör att Monica tycker sniglar är så äckliga att hon är panisk rädd för dem. Hon vågade knappt vrida på kranen efter att hon sett att vi hade några sniglar i vattentanken. Dessa sniglar är faktiskt rätt äckliga; gulbeiga, 1,5 dm långa och 3 cm tjocka.
Sedan märkte jag att snigelslem inte går bort av spolande vatten, tvål och skrubborste. Det sitter som berget som sagt var. Monica visste dock bot och hämtade saltet och minst ett halvt paket senare var i alla fall det synliga slemmet borta även om händerna fortfarande var hala. Och skrubborsten har varit borta sedan dess. Jag tror Monica har slängt den för att den varit i kontakt med snigelslem, men hon förnekar all inblandning.

På tal om läbbiga djur så var vi på kusten i november på minisemester. Därifrån lyckades Eliam smuggla med sig två eremitkräftor, trots att vi sagt åt honom att han absolut inte fick. Med skal och kräfta mätte de väl ca 2 dm styck. När vi kom hem till Nairobi smet en av dem i taxin och chauffören och jag hoppade högt när vi fick syn på den. Besvärligt. Vad skulle vi göra med dem? I brist på idéer la jag dem under en buske i trädgården. På morgonen var de spårlöst borta tack och lov.
Tre månader senare i februari vid frukostbordet sa Ida Lo: "Titta en krabba!". "Jaja, visst" tänkte jag tills jag tittade upp och fick se en av de där eremitkräftorna knalla förbi utanför köksdörren. Ni förstår, en sådan kräfta kan se ganska genuin och småmysig ut på en strand vid havet, men i Nairobis flora ser det mest ut som en obehaglig alien. Några dagar senare kom Monica upp till mig där jag satt och pluggade och sa med mycket bekymrad röst: "Om du inte är alltför upptagen skulle jag vilja visa dig något." Det lät inte bra alls. "Vadå?! Säg vad det är! Är det en orm?!". Då svarar Monica, "Jag vet inte vad det är, det är något konstigt!". Då fattade jag att hon måste fått syn på eremitkräftan i trädgården. Stackars henne, hon hade aldrig sett ett liknande djur i hela sitt liv och var rätt skraj innan jag hade förklarat för henne.