Det är knepigt att bo i ett land med stora inkomstklyftor. Ett slags u-landsproblem för i-länningar....Jag anses plötsligt som rik, eftersom alla tecken tyder på det; matvarorna jag handlar, bilen jag kör, barnvagnen jag använder, stället jag bor på och till och med mitt vita skinn i sig.
Idag kom en av vakterna vid mataffärens parkering fram till mig när jag lastade i två barn i barnvagnen. Jättetrevlig ung kille, frågade hur mina barn mådde och hälsade mig välkommen till shoppingcentret, ställde några allmänna frågor och plötsligt hade jag stått där i 10 minuter och lyssnat till vilken knipa hans familj är i eftersom hans bror inte har jobb och han själv jobbar som vakt 12 timmar per dag med dålig lön.
Jag vet inte exakt vad han är ute efter. Visst skulle jag kunna jag ge 5, 20 eller 100 kronor till honom; men vad hjälper det? Det löser ju inte direkt problemen han tar upp med mig. Eller så är det just de där småpengarna han är ute efter. Men att ta upp plånboken och ge pengar i den situationen skulle kunna vara nedlåtande mot honom. Istället sa jag: "om jag hör talas om någon som behöver arbetskraft ska jag säga till dig", för att manövrera mig därifrån, men fick då istället ett "toppen, då byter vi telefonnummer!" tillbaka.
Flyttar man till ett land där arbetslösheten, fattigdomen och klyftorna är så stora får man ju fatta att folk kommer att försöka få del av ens välstånd. Men det är svårt att bemöta, dels för att det är lätt att känna sig snål och ha dåligt samvete för att just jag råkade födas i ett land som Sverige och därmed per automatik är rik, men också för att det faktiskt är kränkande att alltid bara ha ett värde som en vandrande plånbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar