Mombasa? Ingen aning.

Under påsklovsveckan drog vi till Mombasa. Vi tog bilen eftersom vi tänkte att den skulle vara bra att ha när man ska utforska Mombasa. Vägen dit sluttar svagt neråt, från Nairobis nästan 2000 meter till havsnivå och landskapet skiftar med altituden, från grönt och skogigt till gult och buskigt. Berg och kullar ser man hela vägen. Motorvägen skär tvärs genom landskapet och är typ den enda vägen. Man behöver inte vara rädd för att åka fel så länge man inte ger sig ut på sidostigar.

Vägen är relativt fin utan alltför många håligheter och man vet att man är i Afrika för längs vägen såg vi:

1. Apor

2. Zebror

3. Kilimanjaro

Kili var visserligen på mycket långt håll, men det gråa i bakgrunden med snö på toppen är Afrikas högsta berg. 

Efter åtta timmar var vi framme i Mombasas enormt fuktiga värme och kunde konstatera att tullpengarna från sjöfarten inte stannar i Mombasa, som är mindre utvecklat än Nairobi med sämre vägar, trångt och stökigt. Sedan gör ju klimatet sitt till att man bara vill ligga vid poolen och slappa. Hur som helst lämnade vi aldrig vår beach resort för att utforska Mombasa.

Första två dagarna tillbringade Eliam och Lo i poolen mellan 9-18 med knapp paus för lunch. 

De körde slut på all energi. Vissa kvällar såg det ut så här till middagen. En kväll hann Lo inte ens äta innan hon somnade vid bordet.

Efter några dagar blev det intresse över för annat. Lo red kamel två dagar i rad. Hon har vanan inne från en utflykt till Paradise Lost i Nairobi där man kan rida kamel och häst, men i Paradise Lost ställer sig kamelen upp innan man kommit på plats vilket resulterade i att Lo hamnade själv högt däruppe i luften på kamelens rygg när hon och Henrik skulle rida. När jag och hon skulle rida ställde sig kamelen upp medan jag bara hängde halvvägs på sidan, och så långt som det är till marken bestämde jag mig att med en kraftansträngning kravla mig upp på plats hellre än att ramla ner igen. Här på stranden hade de lydigare och mer välskötta kameler.

Afternoon tea vid stranden.

Henry hängde med på snorkeltur. Revet kryllade av närgångna fiskar för oss som faktiskt hoppade ner i det varma vattnet.

Med tre barn kan man ibland känna att man är en förälder kort, särskilt när alla tre måste bäras tvåhundra meter ut i vattnet till snorkelbåten. Som tur var hade vi sällskap av Karin och Felix nästan hela veckan. De är inte bara urtrevligt sällskap, Karin bar Lo hela vägen ut till båten och volunterade som Henryvakt flera gånger per dag och att 11-åriga Felix är toppen med småbarn visste vi ju redan. Han har varit Lo och Eliams största idol ända sedan vi kom till Nairobi.