Pah, en piss i Mississippi jämfört med den STORA utmaningen: att vara borta från alla barnen i fem dagar! Vilket jag aldrig varit förr. Jag kan jogga upp på Mt Kenya på tre dagar i jämförelse tänkte jag.
Sedan följde jag med på den obligatoriska förberedelsevandringen i lördags, då skolan knatade upp på Mt Longonot, också en vulkan men med högsta topp på "bara" 2 780 m höjd.
Jag har fått omvärdera utmaningarna lite. Kanske är det rätt jobbigt att bestiga Mt Kenya trots allt. Kanske har jag inte lika bra flås som förr i tiden. Kanske har 10 år gamla pålitliga, ingådda vandrarkängor trots allt har ett sista förbrukningsdatum. Medan jag var på väg upp på Longonots högsta topp och därmed ca halvvägs (nästan en mil kvar och ett antal höjdmetrar ) lossnade min ena sula. Hade jag haft ork till det hade jag fått smått panik. Istället tog jag skavsårstejpen och virade sulan på plats. Det höll resten av vandringen runt kratern, men vid början av nedstigningen som är 4 km var tejpen utsliten OCH även den andra sulan lossnade. Helt och hållet. Tejpen räckte till ena sulan. Hasade ner några meter innan jag helt sonika lossade skosnörerna och försökte surra fast den andra sulan. Rätt irriterande med flärpande skor i allt damm och grus. Och för att inte tala om alla kommentarer från kenyanerna som gick om mig på vägen ner. "Oj, du har visst fått punktering, haha."
Nåja, en del kenyaner gör ju denna utflykt i flipflops så vad ska jag klaga på.
Men nu är den stora frågan; hur törs någon ge sig ut på långvandringar med bara ETT par vandrarskor?! Den lite mindre frågan är om skavsår och stortånagelont försvinner tills vandringen upp på Mt Kenya (11 dagar till dess) OCH jag hinner gå in nya kängor?
Toppbevis.
Högsta toppen från tvärsöver kratern.
Hej Sandra! Kul med uppdatering, har läst alla inlägg. Jag kan bara sammanfatta vilket äventyr att bo i Afrika. Lycka till med klättringen!Kram från ett vintrigt Sverige
SvaraRadera