Mt Kenya 2-6/2

Svårt att beskriva men jobbigt, vackert och för jävla kallt är användbara ord. Och klara underdrifter.
Fem dagar, fyra nätter av vandring och tältning, ibland i minusgrader. Detta innebar ett rejält steg utanför min comfort zone. På ett sätt var första dagen den värsta. Visserligen bara en knapp mils vandring, men genom ett ganska ointressant och DAMMIGT landskap. Nackdelen med vandring i Kenya är dammet. Det gör en skitig och det gör snoret kolsvart och man tappar all känsla för att vara ute i "friska" luften.

Dessutom visade det sig att vi vandrat fort och var framme lite för snabbt, så vi fick vänta på maten i timmar. Utan påfyllnad av energidepåerna stänger värmeverket ner och kylan skär i märg och ben! Uppe på berg är det förstås kallt, första tältplatsen låg på 3100 meters höjd. Jag hade pratat runt med folk innan som gjort denna vandring och fattat att för att lyckas måste man ha med sig mycket varma kläder. Och ändå underskattade jag kylan första kvällen, inte minst för att expeditionsledaren manade oss att inte sätta på oss alla våra varma kläder på en gång för vi skulle komma att behöva dem mer senare.

Första tältplatsen

Hearty breakfast

Efter första kvällen struntade jag i alla hans råd om vad vi behövde ha på oss resten av vandringen. Vid varje tältplats satte jag på mig nästan allt jag hade; tre lager byxor (underställ, fleecebyxor och täckbyxor), fyra lager på överkroppen (underställ, fleecetröja, skaljacka och dunjacka), mössa och vantar. Jag sov i dubbla sovsäckar på två liggunderlag.
Och det fungerade! Kylan tog nästan knäcken på mig första kvällen men sedan klarade jag mig bra.

Landskapet är torrt, med undantag för sporadiska fjällbäckar. Handhygienen var så där.

Andra och tredje dagens vandring minns jag som en ren söndagsutflykt. Inte för att det inte var jobbigt, andra dagen klättrar man nästan 1 000 höjdmeter, men det var vackert, soligt och inte dammigt och vi gick långsamt.

Särskilt tredje dagen var fantastisk, den inleddes med en ganska brant vandring för att komma över en bergsrygg och sedan mindre än en mils vandring genom en dalgång med spektakulär vegetation för att avsluta med en brant men kort klättring upp till sista tältplatsen 4 200 m ö h.

Nu så kan man skymta målet!!

Det var väl egentligen först vid sista tältplatsen som några började må dåligt av höjden. Några kräktes, flera hade ont i huvudet och själv blev jag dålig i magen.
Naturligtvis vet jag inte om det var höjden eller något annat, men det är rätt oväsentligt när vinden nästan lyfter tältet och man måste trassla sig ur dubbla sovsäckar, ta sig ut till de kolsvarta minusgraderna och hitta "toaletten" (dvs det grävda hålet i marken) flera gånger samma natt och samtidigt veta att klockan 02:15 ska vi gå upp för att göra toppbestigningen.Bättre uppladdning kunde man ju ha.
När jag låg där i mörkret och försökte hålla mig från att behöva gå på toaletten ännu en gång slog det mig för första gången att jag kanske inte skulle klara detta. Inte kunde jag gå mot toppen med rinnande mage. Och dessutom utan att ha fått sova något.

När expeditionsledaren klockan 02:15 skrek sitt: "Wake up guys, it´s time to rock´n roll!", funderade jag i ca 1 sekund på att ligga kvar och strunta i det. Men tanken på att se mig själv krypa ur tältet några timmar senare, som en riktig loser fick mig snabbt på benen. Jag gick upp, satte på mig fyra lager byxor, fyra lager på överkroppen och lyckades med isiga fingrar fylla min camelback. Det vattnet hade frusit till is innan jag kommit halvvägs till toppen. Till frukost klockan halv tre på natten serverades slabbig havregrynsgröt och varm choklad. Det var superäckligt men jag tvingade mig att äta, för jag hade fattat att utan tankad energi var det kört. Innan alla radade upp sig för avfärd hann jag byta batterier i pannlampan som är ganska essentiell om man ska klättra uppför smågrus och klippblock mitt i natten.

De två första timmarnas klättring minns jag som ganska, om inte direkt trevliga så i alla fall helt ok. Jag kände mig stark och magen kändes plötsligt mycket lugnare. Det gick långsamt vilket är ett krav om man på hög höjd ska orka ända upp. Alla gick på ett led, nära varandra med pannlamporna som ljuskälla. Ganska snart började folk få problem, föll ur ledet, låg och kräktes vid sidan av stigen.

Tre långsamma steg framåt uppåt, stå stilla i tre djupa andetag och så två steg framåt uppåt igen, stanna och vila i ett par andetag. Det gick bra. Jag hängde med, magen var ok och jag frös inte. Men underlaget var fruktansvärt. Smågrus blandat med större stenar och klippblock, vid de flesta steg gled man ner en bit vilket sög extra energi. Sedan blev kylan värre.
På en mindre platå stannade vi och väntade in alla. Jag fattade att det värsta inte var gjort ännu och ändå hade jag börjat frysa som en hund. Energin från frukosten höll på att tryta, men samtidigt kändes det för jobbigt att ta av ryggsäcken för att leta upp choklad och nötter. Det var för kallt och jag var för trött för att ödsla energi på det! Korkat, det höll nog på att kosta mig ett besök på toppen av Mt Kenya!

Efter platån gick vi inte lika samlat längre, de snabba hamnade först och de långsamma sist. Jag knatade på, tänkte inte på något annat än att ta ytterligare ett steg. Jag hade ingen aning om vem som gick precis framför mig och vem som kom precis efter. Den framför vände sig i mörkret och sa: "Är det du Sandra?". Jag kände igen en av tältkompisarna men orkade knappt att svara. Och bara några steg efter det började jag att sacka efter. Orkade inte hålla tempot. Kände mig stressad för dem som kom bakom, ville att de skulle gå om mig på den smala stigen men orkade inte säga det. Hur kunde alla vara så starka?! Till råga på allt märkte jag när jag blev allt ensammare att anledningen till att jag halkade runt så mycket var inte bara trötthet utan för att min pannlampa höll på att slockna.
Jävla skit. Någon hade sagt "tänk på att kylan tar slut på batterierna snabbare". Det var därför jag bytt batterier precis innan toppförsöket och tyvärr inte tagit med några extra! Jag snubblade vidare men kände att jag inte skulle klara det, det var för mörkt, för kallt och min kropp kändes som den var gjord i papper men ändå tung som bly. Jag orkade faktiskt inte ens lyfta handen för att justera pannlampan. Jag var ensam på stigen, det började bli isigt och jag var rädd för att ramla ner, rädd för att jag inte såg, rädd för min egen trötthet. Det kändes som att alla gått om mig och jag var sist, men sanningen var att jag var någonstans precis efter mitten och några kom plötsligt ikapp mig, bl.a. en av mina tältkompisar.
Hon mådde inte så bra, nu hade hon fått magbesvär och hon var tvungen att regelbundet söka sig vid sidan av stigen. Jag fattade inte hur hon hade energi till det, att ta några extra steg åt sidan och dra ner alla lager av byxor och huka sig i detta mörker, i denna kyla, i denna trötthet.
Själv orkade jag knappt släpa mig framåt. Någonstans i trötthetsdimman fattade jag att jag måste fylla på med energi. Jag stod stilla och väntade på min stackars tältkompis och sedan sa jag att jag måste sitta och vila och hon satte sig bredvid mig på en sten.

Det är svårt att förklara och själv förstå när man sitter här i syrefull luft och värme och mår bra, men jag satt där och kände på allvar att jag inte klarade av ansträngningen att ta av mig ryggsäcken, öppna den, stoppa ner handen och gräva fram något att äta. Det enda rätta kändes som att låta bli. Men så gjorde jag det ändå och hittade en burk med cashewnötter. Jag gav några till min kompis som jag tror spottade ut dem igen. Själv ville jag göra likadant men tvingade mig att tugga och svälja. Det konstiga är att allt på den där höjden smakade illa; godis, choklad, nötter: Äckligt! Men de där nötterna gjorde susen. Vi satt en otroligt kort stund. Det var för kallt så vi fortsatte. Jag minns inte om det var precis då eller en stund senare ljuset började komma vid horisonten. Det var en sådan lättnad! Plötsligt kunde jag strunta i min värdelösa pannlampa, jag kunde se ändå!

Och allt blev lättare, det kändes inte längre som jag kämpade i en kall mörk sörja upp till halsen. Snögränsen var nådd för en bra stund sedan och plötsligt kunde man se hur allt såg ut och börja bedöma avstånd. Det var visserligen för jävla långt kvar till toppen men jag kunde också se att det var betydligt längre ner till var vi startat klockan 02:30 samma natt. Och landskapet ändrade sig lite, det kom fler klippor och fler partier krävde att man hjälpte till med händerna för att ta sig uppåt, vackrare och mer omväxlande. Plötsligt gick jag om några som tidigare gått om mig, en man satt på marken och sa att han inte klarade det och ville vända. En av guiderna stod bredvid honom med en walkie talkie, men när jag passerat reste han ändå på sig och fortsatte mödosamt. Sista tvåhundra meterna till toppen gick jag ensam. Jag kände mig definitivt starkare och tvivlade inte längre på att jag skulle komma upp.
Däruppe satt folk och hukade bakom klippor som vindskydd och flera mådde skit. Många hade ju kräkts på väg till toppen. Rent mentalt var det omtumlande att äntligen stå där!

Rent fysiskt var det fruktansvärt eftersom det blåste och det var helt omöjligt att stå emot den kylan.

Målet är egentligen att ta en gruppbild på toppen, men eftersom vår grupp var så stor och många behövde hjälp upp på toppen av guiderna så gick det inte att samla alla. Det var så förbannat kallt så man klarade bara att stå där i några minuter och sedan var det bara att vända ner igen. De där två hundra höjdmeterna precis innan toppen är ok att både gå upp och ner för men resten av rullgruset är hemskt, både uppför och nerför. Nu när man såg var man gick var det mest effektiva att åka på rumpan eller fötterna i gruset. Ner kommer man på adrenalinkicken man fått av att ha klarat det!

Tillbaka vid tältplatsen drack jag säkert 100 koppar varmt kenyanskt te med massor av socker. Sedan är det bara att packa ihop sina grejer och börja gå, neråt. Man går upp klockan 2 på natten, går upp och nerför toppen och sedan hela vägen ner till platsen där man tältade första natten. Där sover man en sista natt innan man går ner sista biten.

Det borde vara ok att känna sig mör i kroppen efter det. Och det gjorde nog de flesta. Jag var helt grymt imponerad över oss i "tanttältet" som någon tonåring "råkat" kalla vårt tält ;-)
Detta var ju en skolutflykt med gymnasieeleverna från skolan. Det var dock ingen av oss "tanter" som behövde hjälp upp på toppen och det mest otroliga var att alla i hela gruppen klarade det. Alla 67 personer. Guiden sa att det var rätt exceptionellt med en så stor grupp där alla till sist klarar det.