Skitbolag

Som medföljande som inte jobbar får man ju ofta frågan "Vad gör du egentligen hela dagarna?" och eftersom man inte vill erkänna att man mest egotränar, kulutflyktsroar, pedikyrerar, lunchdejtar, navelskådar, nöjesläser och sådant viktigt så kommer här en liten beskrivning över vad man som medföljande i Nairobi tvingas syssla med en oproportioneligt stor andel av sin tid: Nairobi Water Company och Kenya Power. I alla fall om man vill ha vatten och el i huset.

För några månader sedan kom de från det sistnämnda bolaget för att stänga av strömmen eftersom vi inte hade betalat senaste räkningen. Då hade jag fortfarande inte förstått att man inte kan vänta på räkningarna innan man betalar eftersom de alltid kommer efter sista betalningsdagen eller som denna gång, inte alls. "Det är inte mitt problem att du inte fått någon räkning." sa killen som skulle stänga av. Nä men det borde inte vara mitt problem heller. Egentligen.
I min värld borde elbolaget ha honom anställd för att åka runt till kunderna med en blomma och för att sjunga en truddelutt vid dörren och sedan bocka och säga: "Tack för att du är vår kund fast vi är ett sådant skitbolag! Och jag är verkligen ledsen att senaste räkningen inte kommit fram och att alla de andra räkningarna alltid kommer en månad sent. Tack, tack, TAAACK!"

Återigen lyckades jag förhindra att elen blev avstängd. Efteråt sa Monica att det var en bra kille som varit där. "Hur menar du nu?!" "Jo, men i vanliga fall skulle han ha bett dig betala bensinen han använt för att kunna komma och stänga av din el." "Varför skulle någon betala honom mutpengar om han stänger av elen?!" "Jo, för att annars kommer han kanske inte och sätter på den igen när du betalat."

Just det. Så klart. Och det tråkiga är att både Monica och Tom (som stod och lyssnade roat hela tiden medan jag och elkillen var arga på varandra) tycker att det är helt normalt att det är så här. Och på allvar tyckte det var en bra kille eftersom han inte stängde av trots att jag inte betalat honom ett enda öre i muta. "Hoho, han blev rädd för mama." fnissade Tom, "det är nog för att mama är vit." "Nä, det är för att hon hotade att ringa hans chef." sa Monica.

Jag tycker det är tragiskt att kenyanerna tvingas ha så lågt förtroende för sitt eget samhälle, även om jag givetvis förstår varför det är så. När jag fått reda på vilken summa jag var skyldig erbjöd jag mig att betala med MPesa (via mobiltelefonen) medan elkillen stod där och bevittnade, men han sa att jag fick pallra mig iväg och betala på plats för att få dit pengarna så snart som möjligt eftersom Mpesa-transaktionen tar ett par dagar. "Du kan ju skicka din chaufför!" fortsatte elkillen snorkigt innan han drog. Ja det hade jag ju gärna gjort. Om jag hade haft någon vill säga!!

Hade ingen lust alls att sätta mig bakom ratten och leta upp en okänd adress, tänkte nästan strunta i det och betala med Mpesa i alla fall. Men Monica påstår att man inte kan lita på Mpesa "för hur kan du veta vem som tar emot pengarna?! Det är någon som äter upp dem, det kan du lita på!" Och hon köper inte mitt argument om att eftersom man direkt får ett elektroniskt kvitto på att man betalat så är det inte längre vårt problem om någon stoppar pengarna i egen ficka, vi kan ju bevisa att vi betalat. Nej, enligt henne är det skillnad på papperskvitton och elektroniska. Själv tror jag ju inte det, men är inte längre säker på någonting.

Skoköp på Toi market.

Lite grönsaker, lite strumpor...

Här är de, alla säckar med avlagda kläder från Europa.

Några minuters lugn och ro i solen medan barnen rider.

Trädklättrarbilder på finingarna.

För tillfället fnissar vi lite över svenska tidningars "vårrapporter" och rubriker som "Nu är värmen här för att stanna" och så läser man på internet att det är typ 10 grader på dagen och 4 på natten. Verkligen varmt. Bara en skandinav som regelbundet får uppleva minus 25 grader kan på allvar kalla 10 grader för varmt.

Det tar tid att fixa saker här. Back-up batteriet till larmet tog slut vilket betyder att larmet bara fungerar när vi har ström, vilket inte är jätteofta just nu. Jag märkte detta förra söndagen och kom då på att jag inte hade något telefonnummer till säkerhetsbolaget. Det hade inte vakten heller visade det sig!!!!!! "Men jag har en alarmknapp, jag trycker på den så kommer det någon." sa vakten.

Tjugo minuter senare stod säkerhetsbolagets batong- och hjälmkillar vid dörren. De lovade att säga till på kontoret, men eftersom det var söndag så sa de att det inte är säkert att någon kan komma.
Men ni erbjuder ju säkerhet 24 timmar om dygnet?
Jo, hihi, sa säkerhetskillen. Ingen kom på hela söndagen.

På måndag eftermiddag tryckte jag på en av våra egna alarmknappar som går direkt till säkerhetsbolaget och samma batong- och hjälmkillar som dagen innan dök upp. "Yes, mama, any troubles?", "Ja, det var det här med larmet...." "Jo vi ska säga till igen." Det fattade jag ju att det inte skulle fungera denna gång heller så jag kom nu ihåg att fråga efter ett telefonnummer. Efter att jag hade ringt själv kom en tekniker som konstaterade att batteriet var slut (!?) och sa att han skulle komma dagen efter och byta det. En vecka senare ringde jag igen och sa att ingen har kommit för att byta batteriet ännu. Och då till sist blev det bytt.

Annars så har även Henrik numera besegrat Mt Kenya! Nu kan han med gott samvete säga: "Åh du skulle bara veta hur mycket jobbigare Kilimanjaro är!" Jag tvivlade inte en sekund på att han skulle komma ända upp trots att dårarna valt att göra det mitt i regnperioden. Även Henrik sa sig upplevt känslan av att ligga på gränsen till vad man tror man klarar. Han beskrev exakt vad jag upplevde i och med de första två dagarnas trevliga vandring då man tänker att detta gör jag om snart igen för att sista natten under toppbestigningen svära på att aldrig, aldrig någonsin få iden att gå upp på ett berg igen. 

 Det var uppenbarligen lite mer snö när de klättrade, plus att på vägen ner fick de gå fem timmar av de sammanlagt ca 16 timmarna man går det dygnet i ösregn, vilket inte bara gjorde dem dyblöta utan även lunchlösa.

Otroligt nog fick man fyr på Valborgsmässoelden på skolan trots skyfallet precis innan.

Här i Kenya har jag ungefär samma datorproblem som hemma. Jag envisas med att använda min gamla mini-PC eftersom den bara är min och dessutom så liten och behändig att släpa med överallt. Problemet är att Henriks support på PC-datorer har upphört, han hjälper bara till om jag har problem med en Mac-dator (och enligt Henrik så har man ju aldrig problem med dem). Men eftersom ingen annan än jag använder mini-PCn så är det ju aldrig några trubbel. Tills Henry lärde sig klättra upp på bord och nu trycker vilt på alla datorer han kan hitta.

Studieinlämning idag, 5 sidor text gömda bakom en blå ruta, trots omstartning gånger flera. Och ingen back-up skapad. Andra mer frekventa problem som dyker upp här är att regnperioden skapar otaliga strömavbrott varje dag så internetuppkopplingen är supersvajig.

Efter några ångestfyllda minuter lyckades jag själv få igång datorn och lovade mig själv (igen!) att aldrig strunta i att göra en back-up, någonsin. Kanske jag ska skaffa mig en egen Mac också så jag kan få tillbaka HD-supporten.

Masai Mara 19-23/10

I oktober var vi i Masai Mara för första gången sedan vi flyttat till Kenya.

Masai Mara, det största och kändaste nationalparken i Kenya. Och det är lätt att se djur där. Mycket för att djuren är vana med busslaster med turister. Djuren lyfter knappt på huvudet längre när det kommer en bil. Och det är väl nackdelen om man måste nämna någon; det riskerar att bli lite TV-känsla av det hela.  

Dock hade vi första dagen i Masai Mara med oss en fantastiskt masaikille, som lyckades undvika samlingarna av turister och ändå hitta alla djur vi ville se. 

Slappande cheetahs.

Små lejonungar.

Bråkande elefanter.

Vid lunchtid lät han oss gå ur bilen och äta utomhus, placerade på en hög, blåsig platå där man kunde ha koll på det som närmade sig.

När vi satt där kom en land cruiser körandes i fjärran och när den var framme vid oss hoppade en annan masaikille ut som visade sig vara brorsan som knäcker extra för National Geographic. Han visade sin kamera med mastodont objektiv med nytagna bilder på en leopard. Vi hoppade in i bilen och körde dit där han hittat leoparden och den var kvar.

Bara två meter från bilen låg den och jag fotade med öppet fönster vilket inte kändes helt bra. "Är det inte farligt?" frågade jag. "I don´t know" svarade masaiguiden, "I´ve never been so close to a leopard in my life."

Jagande cheetah.

Finaste pärlhönsen.

Två av finaste ungarna. 

Inga parker tillåter offroad körning. I Masai Mara finns några "huvudvägar" men sedan består resten av omarkerade mer eller mindre tydliga hjulspår. Utan guide kör man lätt vilse vilket vi märkte andra dagen då vi var ute och körde själva. Jag var helt vilse och till sist blev det skymning. Vi försökte följa floden tillbaka, då plötsligt en hjord bufflar spärrade vägen. Dessa bufflar! Är det ett djur jag lärt mig att respektera är det bufflarna. Det är för att man märker på guiderna att de aldrig låter en gå ur bilen med en synlig ensam buffel inom synhåll. Tydligen är de lite mindre oberäkneliga i flock och anfaller inte lika lätt, men det visste jag inte den gången i Masai Mara och stod tvärt på bromsen och vägrade köra vidare. Minns inte längre hur vi tog oss förbi dem, antagligen blundade jag och körde. Vad är värst, en flock bufflar eller att vara vilse ute i bushen när det blir mörkt? Och för en gångs skull såg vi inte ett enda fordon. Henrik påstod efteråt att han hela tiden hade ungefärlig koll på var vi var. Jaja.

Påsklov

Vi är tillbaka efter vår påsktripp till Kigio och Nakuru. Nu är det några lediga dagar för barnen i Nairobi innan skolan börjar igen och idag käkade vi lunch på kinarestaurangen som ligger runt hörnet. Där smakar maten som i Kina plus att hela trädgården är en enda stor lekplats för barn. En fantastiskt kombination. Själv hann jag läsa en hel artikel om folkhälsopsykologi efter maten bara för att barnen kan roa sig själva där. Med notan får barnen alltid lite kinaproducerade leksaker, idag var det två vattenpistoler. Väl hemma fick de prova vattenpistolerna i trädgården och Monica som inte ville bli blöt sa lite lagom hotfullt: "If you shoot on me I will do no more pannkaka for you!" Ida Lo som börjar bli riktigt haj på engelska svarade: "But it is not harmful!" sprut, sprut

Tsunamivarning

Igår var det mycket på nyheterna om jordbävningen i havet utanför Aceh. En tsunamivarning utfärdades för länder runt hela Indiska Oceanen, även Kenya. Just nu är det många svenska familjer som firar påsk på kusten så vi drog några sms till de vi känner som är där. Måste vara lite halvtråkigt att få en sms-varning om att man eventuellt kan förvänta sig en tsunami klockan 8 på kvällen. Nu blev det ju ingen tsunami som tur var och sms:en skapade väl därmed onödig oro. Men jag tänker att det är bättre att varna för en tsunami som inte kom än att inte varna för en tsunami som kom.

Snigelslem

Nu när regnperioden är här förväntar jag mig en hejdundrande snigel-come back. Istället för uttrycket: "Det sitter som berget" borde det heta: "Det sitter som snigelslem". En dag under förra regnperioden när jag kom hem möttes jag av Monica som sa "Today Ida Lo has been a very naughty girl!". Ida Lo stod bredvid med händerna fulla av genomskinlig gelé. "Måste du ta i sniglarna?!" "Ja, för jag tycker om sniglar." förklarade Ida Lo.
Till saken hör att Monica tycker sniglar är så äckliga att hon är panisk rädd för dem. Hon vågade knappt vrida på kranen efter att hon sett att vi hade några sniglar i vattentanken. Dessa sniglar är faktiskt rätt äckliga; gulbeiga, 1,5 dm långa och 3 cm tjocka.
Sedan märkte jag att snigelslem inte går bort av spolande vatten, tvål och skrubborste. Det sitter som berget som sagt var. Monica visste dock bot och hämtade saltet och minst ett halvt paket senare var i alla fall det synliga slemmet borta även om händerna fortfarande var hala. Och skrubborsten har varit borta sedan dess. Jag tror Monica har slängt den för att den varit i kontakt med snigelslem, men hon förnekar all inblandning.

På tal om läbbiga djur så var vi på kusten i november på minisemester. Därifrån lyckades Eliam smuggla med sig två eremitkräftor, trots att vi sagt åt honom att han absolut inte fick. Med skal och kräfta mätte de väl ca 2 dm styck. När vi kom hem till Nairobi smet en av dem i taxin och chauffören och jag hoppade högt när vi fick syn på den. Besvärligt. Vad skulle vi göra med dem? I brist på idéer la jag dem under en buske i trädgården. På morgonen var de spårlöst borta tack och lov.
Tre månader senare i februari vid frukostbordet sa Ida Lo: "Titta en krabba!". "Jaja, visst" tänkte jag tills jag tittade upp och fick se en av de där eremitkräftorna knalla förbi utanför köksdörren. Ni förstår, en sådan kräfta kan se ganska genuin och småmysig ut på en strand vid havet, men i Nairobis flora ser det mest ut som en obehaglig alien. Några dagar senare kom Monica upp till mig där jag satt och pluggade och sa med mycket bekymrad röst: "Om du inte är alltför upptagen skulle jag vilja visa dig något." Det lät inte bra alls. "Vadå?! Säg vad det är! Är det en orm?!". Då svarar Monica, "Jag vet inte vad det är, det är något konstigt!". Då fattade jag att hon måste fått syn på eremitkräftan i trädgården. Stackars henne, hon hade aldrig sett ett liknande djur i hela sitt liv och var rätt skraj innan jag hade förklarat för henne.

Regnet har kommit

Och det är underbart! Ena dagen sillunch i Paradise Lost. Varmt klibbigt och vattenfallet var tomt på vatten...

Och sedan brakade det löst. Jag har inget emot 25-30 grader och sol varje dag, men efter flera månader börjar det bli lite väl torrt och dammigt. Och vår gräsmatta hade inte så många gröna strån kvar efter jag sagt åt vaktmästaren att han fick vattna max en gång i veckan (jag menar, på andra ställen i Nairobi vattenransonerar de, då känns det inte bra att de står och vattnar buskar och träd i andra delar).

Blev lite panik första regnmorgonen. Var finns det strumpor till barnen?! Och har vi några i rätt storlek? Passar gummistövlarna? Men blir det inte för varmt med stövlar? Regnjackor? Själv tycker jag det är befriande med skiftningen i väder. 

Trafiken suger ju (också) när det regnar, men lämpligt nog har alla kenyanska skolor lov hela april vilket decimerar trafiken.

Snart är det påsklov och de flesta drar nog till kusten. Själva tänkte vi oss en tur till Kigio och Nakuru.

Yogaskratt

På tal om träning så har jag äntligen fattat grejen med yoga! För trots att jag egentligen alltid tyckt yoga borde vara en bra träningsform har det tenderat att bli för mycket flum och för lite träning. Som ett lite extra avancerat stretchingpass där den svenska ledaren febrilt försöker krysta in lite andlighet. Nu innehåller ju yogaläran en hel del andlighet men det är svårt att ta till sig om man inte är van med ett sådant tankesätt. Därför tycker jag det blir så konstlat när stressade stockholmare lyckas ta sig tid för en timmes träning och hamnar på yoga på t.ex. SATS och instruktören envisas med att tända ljus och säga oooooohm och namaste i all evighet. Dessutom säger man namaste när helst man träffar någon i Nepal. Så vad man faktiskt säger där i spegelsalen på SATS med knäppta händer är : Hej.

Avokadoträdet ger behövlig skugga till yogalektionerna

Jag har haft privilegiet att få träna för en kanonbra yogainstruktör här i Nairobi. Han är yogaaktigt soft och lugn som person så oftast tar det en stund att fatta att han kör skiten ur en under sina pass. I början hade jag träningsvärk ända till nästa pass en vecka senare. Det värsta var dock att på kvällarna efter att jag utövat yoga var jag så slut, kroppsligt men också mentalt att jag bestämde mig för att hoppa över yogan de dagar Henrik var ute och reste för att jag kände att det var svårt att hantera tre barn själv de kvällarna. Nuförtiden har jag ungefär lika mycket träningsvärk varje gång men slipper den mentala urladdningen. Och en dag insåg jag att det andliga faktiskt finns hos mig också i form av det meditativa tillståndet jag hamnar i för att klara att koordinera balans och styrka på en viss nivå. Bara det att jag klarat att stå på huvudet ett par gånger känns ju nästan övernaturligt! Och senast gången råkade jag lägga mattan på en tagg som åkte in nån millimeter i fotsulan under en balansövning och jag bara stod kvar på den där taggen med det andra benet i luften ända tills övningen var slut, bara för att jag var så koncentrerad.
Oftast tränar vi utomhus i skuggan av ett bananträd och ett avokadoträd vilket förstärker upplevelsen. Den ojämna gräsmattan ger lite extra utmaning. För att inte tala om spänningen när mogna enkilos avokados började falla från 10 meters höjd som projektiler runt oss. De är som tur var nerplockade nu.

Bananträd ger inte lika mycket skugga förstås.

Expatfruträning

Tänkte ta det här med expatfru på allvar. Därför har jag nu haft min första lektion i tennis. Annars kunde jag ju börja med golf också med tanke på mängden fina banor runt Nairobi och det överkomliga priset men jag skyr allt som gör att man kan hamna i bilkö. Och lite fysisk träning vill jag ju också ha på köpet. Jag har också avgett ett löfte att sluta lyfta vikter medan jag bor i Kenya. För det slog mig nyligen att varför ska man göra det när det är så tråkigt om det finns andra sätt att motionera? Gå till gymmet är sådant man får pyssla med i Sverige eftersom man inte har råd att ta privatlektioner i tennis där.

Det är som tur inte den här killen som är min tennislärare.

Och barnen har nu varit på sin första riktiga ridlektion.

Finaste Henrysen får inte rida ännu, men han tyckte det var kul att klappa hästar.