Vardag

Terminens första skoldag:

Senare på natten:
Ida Lo kom in till mig och kräktes i min säng kl. 02:15. Sedan fortsatte hon kräkas i sin egen säng med jämna mellanrum till kl 05:40. Då hade vi inga rena handdukar kvar i huset och förutom hennes och min säng hade hon kräkts ner golvet och mattan i barnens sovrum, deras badrum, nästan överallt utom just i toaletten. Klockan 03 väckte hon Henry med sina förtvivlade snyftningar och sedan var det två barn i behov av kärlek och tröst men bara en mamma och pappan ända borta i Sverige.
 Eliam vaknade förstås också i samma veva och kom upp, men efter att skaffat sig en liten överblick av situationen var han vuxen nog att inse att det inte var läge att kräva något av mamma just då och kröp ner i sin säng igen utan ett ljud. På morgonen verkade Ida Lo lite bättre och jag som tyckte synd om henne lät henne följa med i bilen till skolan för att lämna Eliam för att hon så gärna ville det. Där i bilen kom förstås nästa spya.
 Det enda positiva var att det hände i Henriks bil (lättare att torka av ;-)

Trots allt körde jag ändå förbi affären för att köpa tvättmedel eftersom det kommit som en liten överraskning på morgonen att det var helt slut(!). När jag stannade i parkeringsgaraget sa en matt Ida Lo: Jag vill sitta kvar i bilen när du handlar. Kommer inte på fråga, vi fick köra hem utan tvättmedel.

Sedan spydde hon bara två gånger till, i köket varav en gång på bordsduken, innan det vände. Då kommer Monica och säger att gasen till spisen är slut. Men hur är det möjligt?! Jag orkar inte mer förrän jag fått sova! Henrik hade baxat in en extra gasbehållare i förrådet, men på tal om vad man är rädd för om man inte är rädd för demoner i katter så är gasexplosioner och läckande gas en sådan sak.
Vi ber Tom om hjälp, sa Monica.
Nej, sa jag, som inte litar på att han kan hantera kopplingarna på rätt sätt. Men efter att ha funderat en stund insåg jag att jag inte hade något val. Och faktiskt fixade han det, i alla fall fungerar gastillförseln igen.

Det tog ungefär 1, 5 dygn innan allt var städat, tvättat, Ida Lo på banan igen, och alla fått sova.
Men så synd är det inte om mig trots allt, på torsdagen lämnade jag Henry hos Monica, de större barnen i skolan och satte mig helt själv på Java House med en kopp te och dagens Daily Nation och när affärerna öppnade: pedikyr.

Party, party

Lördag kl 21 kom sydsudanesiske grannen förbi och sa att han skulle ha en fest på söndagen dagtid och ville be om förståelse om det skulle orsaka  any inconvenience för oss. Vi bara jamen vad kul att du ska ha fest! Inga problem. Enjoy! Ett par timmar senare ca kl 23:30 hörde vi från sängen hur en lastbil rullade in i compounden, metallstänger klingade mot varandra och ett antal mörkklädda män jobbade på.
I vanliga fall ser vår compound ut så här om man tittar ut från balkongen mot grinden:

Söndag morgon när vi vaknade såg det plötsligt ut så här:

Vi räknade inte med att inconvinience skulle betyda tältstad och ingen möjlighet att komma ut med bilarna. Inga problem, sa vakten som ännu inte hade börjat se stressad ut, och visade att vi kunde trixa ut en av bilarna under tälten genom en gata mellan stolar och tältpinnar.
Å andra sidan borde vi fattat att det skulle varit mycket märkligt om grannen kom förbi och annonserade festen om de bara skulle hålla sig i sitt hus, dagtid, vilket vi liksom antagit lite svenskt sådär.

Festen skulle hålla på till klockan 17 sa vakten. Vi kom tillbaka klockan 16 och möttes av en betydligt mer stressad och svettig vakt, 300 gäster, massor av bilar utanför portarna och folk som flödade in och ut. Vi kom inte igenom med bilen denna gång utan fick ställa den uppe vid grinden och gå genom havet av otroligt tjusiga festdeltagare.
 You are invited! Please have a seat, ropade sydsudanesiska grannen, som uppenbarligen ordnat detta lilla party för att fira att han var klar med en MBA. Puh. Vi pallade inte riktigt att delta, även om jag verkligen kände mig urtråkig. Men vi hade varit ute hela dagen, kände ingen på festen och som enda utlänningarna väckte vi så himla mycket uppmärksamhet.

Klockan 17 fanns inga tecken på nertrappning, och jag började bli lite nervös över alla unga män som hängde i drösar utanför fönster och dörrar. Allt hade gått lugnt till hela tiden men nu blev det mörkt, Henrik skulle snart ta taxi till flygplatsen och jag var orolig att någon skulle ta upp en spritflaska och börja bjuda runt med risk för rejäl urballning. Men klockan 19 började maten serveras och en timme senare hade i princip varenda kotte gått. Ett par timmar senare kom de mystiska männen tillbaka med sin lastbil och morgonen efter hade alla tält försvunnit lika plötsligt som de dykt upp dagen innan.

Lite fler före och efter bilder:

Jag fick höra dagen efter att maten inte räckt till alla gäster vilket familjen tyckte var lite pinsamt, de sa att de egentligen bara bjudit in 50 stycken. Och det är klart att det blir lite svårt att beräkna mat då. Tur att stolar och tält var dimensionerat för över 300 i alla fall ;-)

Sockerbrist

För en bortskämd muzungu som jag, är det lite irriterande att det råder sockerbrist i Nairobi. Sockret är slut i affärerna sedan en tid tillbaka och när det fortfarande fanns någon enstaka gång i hyllorna rådde ransonering, dvs man fick bara köpa ett paket. När Henrik frågade i affären vad som orsakade bristen fick han svaret att fabrikerna har stängt för renovering. Det lät ju lite väl galet, men tydligen stämmer det eftersom en sockerproducent kontrollerar 50 % av marknaden och de har haft sin fabrik stängd pga årlig upprustning/översyn.

Vår sista sockerpåse måste öppnas snart. Men om vi inte bakar är det mest Monica som använder ett par matskedar om dagen till sitt chai.

Men om jag fattar det hela rätt, vilket inte alls är säkert, så får farmarna otroligt lite pengar av Kenya Sugar Board för sina sockerrörsodlingar, vilket gör att många slutar odla sockerrör. KSB beskylls vidare för att ta ut rejäl vinst när de säljer vidare till sockerfabrikerna. KSB i sin tur påstår att det är delar av regeringen som har hindrat KSB i sitt arbete med att betala ut förskott till odlare, ge ut gratis fertilizers och expandera odlingarna. Därav brist på sockerrör.

Klart är ju i alla fall att vi har svårt att få tag i socker och att sockerpriset har ökat med 50 % de senaste månaderna. Jag har läst ett antal upprörda insändare som klagar över att de inte längre har råd att söta sitt te, inte ens när det kommer gäster. Men en insändare gick mot strömmen och jämförde med Sydkorea, där man tydligen inte dricker te med socker och uppmanade kenyaner att ta tillfället i akt och börja med hälsosammare vanor.

Demonkatt

Närmsta grannen har flyttat, och glömt en av sina katter. Nu är den mager och eländig. Egentligen är det nog ingen bra idé att börja mata den, men jag kan inte heller med att den ska svälta ihjäl på vårt område. Första måltiden den fick av oss bestod av potatisgratäng med purjolök och vitlök och några köttslamsor och rubbet tog slut. Jag gick ut med mer potatisgratäng i två omgångar, men sedan vågade jag inte ge mer trots den tomma tallriken. Ska katter verkligen äta potatis?

Nu har jag förstått att både vakten, Monica och vaktmästaren är lite rädda för katter och i synnerhet just denna katt för den har bott hos muslimer och det kan betyda att den är besatt av demoner. Speciellt stammen hemmahörande i Mombasa (swahilis antar jag) brukar "förvara demoner" i katter.

Vaktmästare Tom har redan deklarerat för Monica att om den där katten springer in i vårt hus så är det ingen idé vi kommer och ber honom att jaga ut den. Vakten höll med.

Detta tycker jag är kul. Och när Monica nu några dagar i sträck har kommit och sagt: "Din katt sitter därute.", svarar jag: "Var inte orolig Monica, du kan ju alltid be Tom om hjälp. Eller vakten."

Monica fattar humorn. Hon har jobbat tillräckligt länge med västerlänningar för att känna till att vi är rädda för andra saker. Och så säger hon: "Det är väl klart den äter potatis, our cats eats anything, det är bara you people som skämmer bort era hundar och katter."

Spretiga inlägget

Jag läste ett intressant inlägg på dn.se idag som jag tycker bekräftar lite vad man ganska snabbt märker när man flyttar till Kenya, att ett av de största problemen som hindrar utveckling är att man tänker i etnicitet i stället för nationalitet. Och detta tänk är en av de bidragande faktorerna till skenande korruption. Från artikeln:

I den senaste folkräkningen i Kenya fick människor frågan om vilken grupp de tillhörde. De gavs också chansen att skriva ”kenyan”. 98,5 procent angav stamtillhörighet, 1,5 procent att de främst såg sig som kenyaner.

Man gynnar sin egen grupp, vilket alltid kommer först och genomsyrar allt. Bara i vår lilla compound har jag koll på vilken folkgrupp alla kommer ifrån, inte för att jag bryr mig, men för att de själva gör det. Till och med rörmokarens stamtillhörighet vet jag. Ofta för att de själva pratar om varandra i termer av: jo men han är från den och den stammen och därför är han sådan och tänker så och så. Lärarna på min skola pratar ju också i sådana termer. Ibland är det underhållande, ungefär som när göteborgare pratar nedlåtande om stockholmare och man vet att de egentligen bara älskar oss och är avundsjuka, men ofta är det ganska tröttsamt.

Det andra intressanta artikeln tar upp är bilden vi har av Afrika i Europa, bilden av en världsdel i svält och krig. Och i sanningens namn kan man ju inte säga att bilden är helt fel, särskilt inte just nu med vad som sker i Kenya och Somalia. Men potentialen att ändra på denna "sanning" ligger ju i att visa det andra Afrika, som så sällan förmedlas i media; den växande medelklassen, att 6 av de 10 mest snabbast växande ekonomierna var afrikanska 2001-2010.

Medvetna medelklasskenyaner handlar på H&M och IKEA via shippingföretag. En kenyansk bekant berättade för mig att han brukar beställa en extra av möblerna han handlar från IKEA eftersom han vet att det alltid är någon av hans polare som också vill ha. Han är övertygad om att det finns en enorm marknad för den typen av varor i Kenya.

Dock tror jag fortfarande att humanitärt bistånd gör viss nytta, till skillnad från det mesta av utvecklingsbiståndet. Och kenyanerna skänker själva en hel del pengar till offren för svältkatastrofen på Afrikas horn. Här har man också insamlingskampanjer, men istället för "skänk en timmes lön" som i Sverige kör man t.ex. "skippa lunchen en dag och skänk pengarna till de som svälter". Och om jag får vara cynisk så är det nog rätt grepp i ett land med 40 % arbetslöshet och skenande matpriser.

Skatan vad roligt....

Kvarteret Skatan: Herregud så kul!

Hur efter är jag? Tänk att man ska behöva flytta utomlands för att upptäcka allt roligt som visats på svensk TV.

Utflykt

Som sagt, barnen är lediga från dagis och det finns inga andra barn i compounden att leka med, det borde vara som bäddat för bråk mellan dem pga uttråkning. Men konstigt nog är de bättre kompisar än på länge.

I torsdags gjorde vi en liten utflykt till AFEW (African Fund for Endangered Wildlife) Giraffe Centre. Där föder man upp den utrotningshotade Rothschild giraffen. Faktum är att det ju finns en hel del olika giraffarter, vilket man ganska lätt kan se om man börjar titta lite noggrannare.

På giraffcentret kan man mata girafferna med pellets.

De har långa blågråa tungor samt sammetslena läppar som så fint kan plocka pelletsarna till och med ur Ida Los kupade händer. Hon förstod sig inte på att hålla godbitarna i öppen handflata. Förra gången vi var där vågade hon inte mata dem, men denna gång kom hon på att det var jätteroligt. Eliam som var där för första gången idag, var inte rädd alls, utan tyckte bara det var toppenkul, särskilt när giraffen slickade av hela hans hand.

Efter lunchen kom barnen på att de gärna ville hoppa lite. Eliam började och eftersom han är lite försiktig av sig när det gäller nya saker tog han det lite lugnt och ville till och med sluta innan tiden var ute. Det var första gången även för Ida Lo men hon tacklade det lite annorlunda.

Jag överdriver inte en sekund när jag säger att detta var det absolut roligaste hon gjort hittills i sitt liv. Till och med vi på marken skrattade så vi fick tårar i ögonen. 

Sedan blev det tvärt slut på det roliga. Ida Lo var helt uppe i varv av adrenalin och fick mot sin vilja bäras av trampolinen samt under gallskrik bäras hela vägen bortom synhåll från hoppanläggningen.

Vädret är glåmigt och regnigt. Och mycket svalt. Inte alls som man tänker sig Afrika. Det är jätteskönt, för nu kan man få chansen att få sova med pyjamas, använda sina höstkläder och få lite andrum innan temperaturen börjar stiga och solen obarmhärtigt börjar skina strax igen. För det är ju det som är det fina; från vår "höst" slår det över till sommar direkt.

Rätt bra ändå

Har ni noterat att min ton gentemot Kenya blivit rejält sur jämfört med i början?
Jag minns att jag upplevde något liknande i Kina efter ett antal månader, en riktig dipp, men sedan blev känslan bättre igen och till och med riktigt bra. Kina rocks!

Och trots upptäckt däck- och vattentjuveri sedan vi kommit tillbaka så tycker jag vi har det bra. Det är lugna sköna dagar innan dagis och studier börjar igen. Visserligen med några besök av rörmokaren som rör upp husfriden. Han har konstaterat att vi inte har några större vattenläckor, så med andra ord förväntar jag mig besök från främlingar som kommer och frågar om det fortfarande säljs billigt vatten från det här husets trädgårdskran.

Jag och Monica underhåller barn på dagarna, eller det är jag som underhåller barn medan Monica hjälper till med bebisbestyr. Jag har till och med hunnit baka bröd och bullar, frysa in färska kryddor och kokat smakportioner x flera. Jag älskar köket i detta hus, man vill liksom vara där hela tiden (det där lät ju lite konstigt, var det jag som sa det där?).

På lördag ska det grillas med trevliga människor och i tisdags träffade jag rektorn i mataffären. Han kom med information som jag missat: Eliam kan gå på fritids redan från nästa vecka!

Och sedan ska jag börja plugga på distans från Sverige. Master i Folkhälsovetenskap på halvtid, samt två småkurser vilket betyder heltidsstudier första terminen och ingen tid för swahili.

Frågan är ju dock om jag klarar mig utan stimulansen från alla galna kiswahililektioner.

Vattenmysterium

I måndags kom en gammal bekant tillbaka till oss: killen från vattenbolaget som återigen ville stänga av vårt vatten. Vi hade betalat in pengar i förskott denna gång för att det skulle täcka räkningen när vi var borta men lustigt nog hade vår vattenförbrukning fördubblats under tiden vi varit i Sverige jämfört med en vanlig månad så pengarna täckte inte räkningen. Jävla skitland. Det går liksom inte att vinna när allt är byggt på korruption och tjuveri. Jag tänkte att jag skiter i om han stänger av vattnet för jag tänker ändå flytta tillbaka till Sverige imorgon.

Igår onsdag har Monica fipplat med sin egen elräkning halva dagen. Tydligen fungerar inte  Mpesa (smart tjänst där du betalar räkningarna via mobiltelefonen) så bra just nu och Monica visste inte ens var man fysiskt kan betala den. En av mina antihjältar, vaktmästaren, ryckte ut och stack och betalade den åt henne. Han sa att köerna till betalningsställena är timslånga, men hade hittat en folktom bank som otippat också tog emot betalningar. En stund senare ringde en kille från elbolaget till henne och sa att han nu varit hemma hos henne och stängt av hennes el. Monica ringde sin dotter som sa att de inte alls stängt av elen hos dem. Monica tror att elkillen helt enkelt råkat ringa till fel person. Herregud, hur kan något alls fungera i detta land?!

Själva kom vi undan vattenavstängningen även denna gång, faktiskt för att vattenkillen själv tyckte det var mystiskt med allt försvunnet vatten månaden vi inte varit hemma. Men vi slapp inte att betala den.

Däcken

På måndagen visade det sig att ingen i hela compounden visste något eller hade sett något angående våra däck. Det skvallrades friskt vem det kunde vara. Vaktmästarna trodde nog att han som antagligen äger/ägt däcken (chauffören till de som bor i hus nummer ett) har gjort det. Monica tänker att det kan stämma men undrar om inte vaktmästarna skulle varit med och delat på pengarna. Det tror jag i min tur. I alla fall tror jag de mycket väl vet vem det är.

Managern för compounden ska undersöka saken och återkomma. Vad som känns bra är att ordinarie vakt haft semester samtidigt som oss, vilket är skönt, eftersom han är den enda bland tomtarna som jag alltid känt 100 % förtroende för och detta omöjligt kan ha hänt utan att vakten sett något alls

En sak är i alla fall klar: det är ju ingen intelligent tjuv(ar) det handlar om. Undrar om de gör samma sak när de snor TV-apparater: ställer dit en äldre TV av annat märke och storlek och räknar med att ägarna inte ska märka någonting, till och med räknar med det till den grad att de låter den snodda TV:n stå kvar i compounden.

Skratt

När barnen lagt sig kollar vi nåt avsnitt av nån gammal serie vi ännu inte sett och nu bara måste jag lägga ut ett klipp som är så ojämförbart sanslöst roligt!! Ni hänger säkert med mer än jag i svensk media och har väl redan sett klippet 100 gånger eftersom detta måste vara det absolut mest roliga som någonsin visats på TV. Jag känner att jag måste varna känsliga tittare för svimningsrisken. Svimningsrisk orsakad av ren och skär skrattkramp.

Varsågoda: Mia och Klara i sitt esse:

Back for attack...

i Nairobilivet. Tog en mycket kort avstickare till Qatar för att Qatar Airways hade betydligt billigare biljetter än KLM. Var tvungen att kolla på kartan var det egentligen ligger och det är en liten halvö som går ut från Arabiska halvön i Persiska viken. Lite tokigt att byta flyg mitt i natten med tre små trötta barn, men de är otroligt bra resbarn trots att klockan var 01:00 och värmen i Qatar....Puh!! Inte att leka med! Är det världens varmaste land just nu kanske?! Och då var vi ändå där mitt i natten.

Det känns bra att vara tillbaka! Om man jämför med Qatar är det polarväder i Nairobi med 14 grader klockan 6 på morgonen. Frusna kenyaner springer runt i fingervantar och täckjackor med luvan uppdragen.

I ett par timmar kändes det bara bra att vara tillbaka i huset, sedan kom Henrik till mig och sa att någon bytt ut våra däck och ställt dit några andra.
-Va!?
Precis så. Henrik bytte ut däcken på Toyotan för några månader sedan eftersom de förra var slitna. De gamla däcken har vi haft innanför grindarna till huset, visserligen utomhus, men definitivt på vårt personliga område. Trots att de är slitna kan man nog få 2-3000 kronor för dem. Nu stod där fortfarande fyra däck men av annat märke och med annan fälgstorlek, och framförallt, i betydligt sämre skick än våra slitna däck.

Henrik gick ner till vakten som inte visste något. Henrik gick då in bakom ett plank där trädgårdsarbetarna/vaktmästarna har lite bråte och, voilá, där låg våra däck!

Detta är verkligen inte ok! Jag blev rätt illa berörd. Första tanken var tyvärr att det är en stöld och att de satt dit de andra däcken med förhoppning att det inte ska märkas. Men i så fall: hur korkade kan de vara? De borde åtminstone tagit bort våra däck från compounden. Sedan undrar man ju hur de kommit in innanför vår gallergrind, det hela måste skett mitt på dagen när Monica varit i huset, eller så har de hoppat över planket till vår trädgård och rullat och kastat över alla åtta däcken. Vakten sa att han hört att våra däck som vi hittade bakom planket hade tillhört mannen i hus ett. Vi rullade tillbaka våra däck till oss och sa att vi behåller de främmande hos oss också, så får vi se vem som kommer och hämtar dem.

Henrik funderade ut ett tänkbart scenario där mannen i hus ett sagt till vaktmästare nummer ett att de kan ta hans gamla däck. Vaktmästare nummer ett har kanske sagt detta till vaktmästare nummer två som fick för sig att det var våra däck det rörde sig om eftersom de ju faktiskt stått oanvända på vår tomt rätt länge, och hämtat dem. Kanske har vaktmästare ett sedan hämtat däcken i hus ett och när de kommit på sitt misstag råkat lägga tillbaka fel däck hos oss. Ja vem vet. På måndag kanske vi får klarare besked.

Oavsett om det är med flit eller ej så är det himla klantigt och jag är redan lite avigt inställd till de där två killarna, just för att de även i många andra fall har noll koll och dessutom redan lyckats plocka med sig en annan grej från vår tomt. Av misstag då också får man anta. Då är det extra tråkigt att det ska grejas och hållas på bara för att man lämnar huset i några veckor. Om de hade sålt våra däck hade vi stått med fyra däck som inte passar på vår bil, som är mer svårsålda och mindre värda. Fortsättning följer.....

Sverige

Sverige är fint! Efter en tid utomlands förändras perspektiven och man tenderar att se Sverige med nya ögon. Det ser lite olika ut beroende på vilket land man just varit i.
Tänk vilken fantastiskt utvecklad infrastruktur vi har! Tänk att man blint kan lita på att motorvägen är i fint skick, alltid, och att det faktiskt finns någon myndighet som bryr sig om det inte skulle vara så.

Henry kan numera sitta alldeles själv.

Ridturer i Skåne 

Krabbspaning

Båtåk

Ålands skärgård

Henry har gått upp ett kilo i Sverige.

Minikusinträff

Och storkusinträff


På feskatur

Helsingborgs djurpark

 Hammarbyslussen

Åland

Eliam 5 år

Första maten