Spretiga inlägget

Jag läste ett intressant inlägg på dn.se idag som jag tycker bekräftar lite vad man ganska snabbt märker när man flyttar till Kenya, att ett av de största problemen som hindrar utveckling är att man tänker i etnicitet i stället för nationalitet. Och detta tänk är en av de bidragande faktorerna till skenande korruption. Från artikeln:

I den senaste folkräkningen i Kenya fick människor frågan om vilken grupp de tillhörde. De gavs också chansen att skriva ”kenyan”. 98,5 procent angav stamtillhörighet, 1,5 procent att de främst såg sig som kenyaner.

Man gynnar sin egen grupp, vilket alltid kommer först och genomsyrar allt. Bara i vår lilla compound har jag koll på vilken folkgrupp alla kommer ifrån, inte för att jag bryr mig, men för att de själva gör det. Till och med rörmokarens stamtillhörighet vet jag. Ofta för att de själva pratar om varandra i termer av: jo men han är från den och den stammen och därför är han sådan och tänker så och så. Lärarna på min skola pratar ju också i sådana termer. Ibland är det underhållande, ungefär som när göteborgare pratar nedlåtande om stockholmare och man vet att de egentligen bara älskar oss och är avundsjuka, men ofta är det ganska tröttsamt.

Det andra intressanta artikeln tar upp är bilden vi har av Afrika i Europa, bilden av en världsdel i svält och krig. Och i sanningens namn kan man ju inte säga att bilden är helt fel, särskilt inte just nu med vad som sker i Kenya och Somalia. Men potentialen att ändra på denna "sanning" ligger ju i att visa det andra Afrika, som så sällan förmedlas i media; den växande medelklassen, att 6 av de 10 mest snabbast växande ekonomierna var afrikanska 2001-2010.

Medvetna medelklasskenyaner handlar på H&M och IKEA via shippingföretag. En kenyansk bekant berättade för mig att han brukar beställa en extra av möblerna han handlar från IKEA eftersom han vet att det alltid är någon av hans polare som också vill ha. Han är övertygad om att det finns en enorm marknad för den typen av varor i Kenya.

Dock tror jag fortfarande att humanitärt bistånd gör viss nytta, till skillnad från det mesta av utvecklingsbiståndet. Och kenyanerna skänker själva en hel del pengar till offren för svältkatastrofen på Afrikas horn. Här har man också insamlingskampanjer, men istället för "skänk en timmes lön" som i Sverige kör man t.ex. "skippa lunchen en dag och skänk pengarna till de som svälter". Och om jag får vara cynisk så är det nog rätt grepp i ett land med 40 % arbetslöshet och skenande matpriser.