Förflyttning av slumbostäder

Det är synd att inte Henrik bloggar. Han hade kunnat berätta en massa intressanta saker som sker utanför hemmets sfär så att säga. Bara en sådan sak som att han i våras åkte till Juba i Södra Sudan med Klas från TV-programmet Diplomaterna. Jag menar, vem skulle inte vilja veta hur Klas är på riktigt?! Eller om han faktiskt är precis som på TV?!

I alla fall när Henrik var i Sverige senast var han med på ett möte där en högt uppsatt politiker från ett västafrikanskt land var med. Mötet hölls i Hammarby sjöstad och under lunchen kom en av områdets arkitekter dit och berättade om området. Bland annat berättade han att innan det började byggas var området rätt slummigt och det bodde många uteliggare där i provisoriska skydd. "Vad hände med dem?" frågade politikern från västafrika. "Äh, dem fick man köra iväg" sa arkitekten. När Henrik kommit så långt i sin berättelse ville jag redan gå och gömma mig av skämselobehag. Och mycket riktigt, politikern från Västafrika lät det inte passera obemärkt; "Varför förfasas länderna i EU när vi  flyttar på slumområden för att kunna utveckla våra städer. Ni gör ju likadant?!"

I västvärlden finns en självklar "Vi vet bäst"-mentalitet. Problemet är väl inte att man kritiserar, men att man gör det så onyanserat. När Mugabe beslöt att få bort slummen i Zimbabwe gick man in med bulldozrar och jämnade bostadsområden med marken. Och inte bara bostäder, på kuppen förstördes affärsverksamheter, dagis, utan att man hade en plan för dessa människor som plötsligt stod utan bostäder och utan försörjning. Kritisera på bara. 

Men så har vi andra länder som rösterna mot ekar jättehögt. Landsortsbefolkningen strömmar in till städerna i världen. Städerna behöver infrastruktur samt moderniseras för att kunna fungera. Jag intygar: jag bor nämligen i en stad där infrastrukturen INTE fungerar. Jag kan förstå att man måste flytta på centrala slumområden i många av de växande städer som finns. Naturligtvis finns det nackdelar. Människor kanske inte vill flytta. Man kanske förlorar sina goda grannar och därmed en stor hjälp i vardagen. Man kanske måste lämna ett centralt område för att flytta långt ut i en förort och plötsligt ha enormt lång restid för att ta sig någonstans. Och om man tar Kina som exempel så tvingas man ju till en ny livsstil om man bott i marknära hutonger, och nu erbjuds en lägenhet i ett höghuskomplex i förorten. Inte så kul kanske. Men vad är alternativet?

Bilderna nedan är ingen slum, men ett litet samhälle utefter vägen till Masai Mara.

Lake Nakuru forts.

Efter att vi sett leoparder och medan bilen klättrade upp till en utkiksklippa gjorde Eliam sitt bästa för att stressa ihjäl mig genom att tjata om att han ville ha ett äpple. När vi stannade bilen hade jag bara äpplen i huvudet och grävde fram tre äpplen bak i bilen, ett till Eliam, ett till Ida Lo och ett till vår guide och satte kurs på dem där de redan stod vid klippkanten och kikade.

Sedan hände det snabbt, inte ett ljud eller någon förnimmelse överhuvudtaget innan jag plötsligt hade en stor babianhanne hängande på bröstet. Han visste precis vad han var ute efter och boxade målmedvetet efter äpplena.
Det första tog han på ren överraskning, det andra balanserad på min tumme och föll sedan också i marken, men när han gav sig på det tredje hade jag sinnesnärvaro att hålla det hårt och vrida mig runt för att han skulle släppa mig.
Jag såg det andra äpplet ligga vid mina fötter och en reptilhjärnaimpuls sa åt mig att dyka ner och kasta mig över det, men en mer sansad tanke kom också flygande, typ, är det verkligen värt det, de både rivs och bits har man ju hört?! Och den millisekundens tvekan räckte för att han skulle skutta ner och sticka med två av mina tre äpplen. Allt detta hände på ett par sekunder, men jag hann bli så chockad att jag skrek högt. Hela stället med en del andra turister tyckte det var det festligaste de sett på hela dagen, särskilt minibussen med manliga kineser som höll på att kissa på sig av fnissattacker.

Henrik som betraktade det hela på tryggt avstånd tillsammans med barnen, tyckte jag var galen som brydde mig om att försvara det tredje äpplet och undrade om jag inte blivit rädd.
Rädd?! Så in i bängen!! Det är ju inte direkt Pippis Herr Nilsson vi pratar om. Den här bjässehannen nådde mig till höften när han satt på marken, men han var inte alls tung när han hängde på mig, han var ren smidighet och en massa päls. Här sitter boven med ett av äpplena i handen och ett i foten. Utkikspunkten heter förresten Baboon Cliff ;-)

Vilken himla tur att jag inte hunnit ge Ida Lo och Eliam äpplena, för då hade de blivit påhoppade. Usch vad hemskt!

Så som ni hör fortsätter jag och Henrik att göra klassiska safarimisstag som leder till närkontakt med vilda djur.
Ibland kan man läsa i tidningen om någon turist som blivit uppäten av ett lejon i någon afrikansk nationalpark och då undrar (undrade) jag hur osmart man kan vara när man kliver ur bilen i lejonmarker. En annan grej jag brukar (brukade) skaka på huvudet åt är de som blir anfallna av babianer när de står med något ätbart i händerna, jag menar vad kan man vänta sig, det vet väl varenda kotte att man inte ska äta utanför bilen?!

Men det är inte alltid det räcker att hålla maten inne bilen, man måste hålla dörrarna stängda också. När vi lämnade nationalparken och stannade till utanför grindarna hoppade en apa av modellen nedanför in i bilen och plockade med sig det enda ätbara vi hade, ett oöppnat kakpaket. Aporna på bilden är dock oskyldiga för de fotade vi inne i parken.

Här i Lake Nakuru kom vi för första gången riktigt nära bufflar. De utgör verkligen en imponerande syn och är nästan lite skrämmande.

Närmare än så behöver de inte komma.

Jag fortsätter att nypa mig i armen för varje helgutflykt vi gör bara för att det är så fantastiskt.

Och all cred åt Henrik som från första början var klar med vilken bil han tänkte skaffa och för monsterdäcken som nu sitter på. Den är banne mig den mest fantastiska pryl någonsin: pålitlig som en arbetshäst, bekväm som en divan, framkomlig som en elefant, stark som ett lok, tyst som en katt. Vi såg både en fastkörd lastbil och några strandade bilar i Lake Nakuru, det regnade en del medan vi var där, men inte en enda gång var jag orolig för vår egen del. 

Lake Nakuru National Park 10-11/9

Lake Nakuru ligger 2-3 timmars bilfärd norr om Nairobi. Nairobi har haft riktigt skitväder ett tag nu, det är faktiskt lite Sverigevarning på det gråa och regniga, men över Nakuru sken solen vid framkomst och temperaturen stämde lite mer överens med ens föreställningar om hur vädret är i Afrika.
Henrik mötte en masai i receptionen på lodgen som sa att han var bra på att hitta leoparder och följde med i bilen som guide.

Lake Nakuru NP är känd för sitt fågelliv och kanske särskilt de stora mängder flamingos och pelikaner som samlas där,

men där finns också lite savann och de speciella akaciaträd som leoparderna gärna ligger och vilar i. Halvvägs runt sjön sa guiden plötsligt: vänta, jag såg en leopard där borta. Visst, tjena, tänkte vi, men Henrik backade en bit och där inne bland buskarna alldeles bredvid bilen satt en liten leopard! Helt otroligt vilket tränat öga guiden måste ha, och då satt han ändå och snackade i mobiltelefon när han såg den. Vi fångade den på film:

Sedan klättrade den upp i ett träd och la sig och vilade.

Nu måste jag bara påpeka att leoparder inte växer på träd så att säga, de är väldigt svåra att upptäcka. Det var första gången jag såg en vild leopard någonsin och vi var väldigt exalterade när vi till sist åkte vidare. Otroligt nog fick vi se ytterligare en leopard kanske 1 kilometer längre fram, en stor rackare denna gång, också vilande i ett träd. Fantastiskt! Vilken game drive!

Guiden sa efteråt att han var grymt imponerad av att alla i bilen var tysta som möss när vi satt och spanade på leoparden, vilket är absolut nödvändigt om man inte ska skrämma iväg den. Riktigt så tyst är det ju dock inte hela tiden i vår bil....

Det blev också en del noshörningsspotting.

Kanske tror man att det är knepigt att åka på safari med tre små barn, man ser inte så många andra som gör det, men naturligtvis är det ju opraktiskt och mycket logistik med tre småbarn oavsett vad man hittar på att göra. Så länge de tycker det är kul är det ju bara att tacka och ta emot. Det här med att tälta får dock vänta lite....just nu känner jag mig grymt nöjd med att checka in på en fin lodge där härlig frukost-, lunch och middagsbuffé ingår i priset och när vädret tillåter finns det alltid en pool barnen kan roa sig i. Och detta till samma pris för hela familjen som en dag på Junibacken i Stockholm hade kostat. Det känns inte som att jag är på det sämre stället.

Guiden fotade oss vid sjökanten.

Vet ni att maraboustorken tydligen luktar väldigt illa. Dessutom är det synd om den, sa masaien, för nästan alla fåglar är vackra, men maraboun den är jätteful.

Massor av pelikanungar i träden.

När vi kom tillbaka till lodgen började trummor ljuda och vi tog en öl medan vi avnjöt lite dans. T.o.m. Henry var alldeles fascinerad. Man har ju lite att jobba på om man ska få till de där höftrörelserna.

När vi satt på restaurangen på kvällen kom en beslöjad dam från mellanöstern och frågade om hon fick ta ett kort på Henry. Sådant händer ju i Kina hela tiden men här i Kenya är inte människor lika exalterade över västerländska barn. Men jag förstår henne, han är ju helt enkelt världens sötaste bebis ;-)

Detta är en vävare. Den väver sitt bo av strån som hänger som bollar från träden. Sedan kan man ju alltid fundera på vilken av alla sorters vävare det är.

Första dagen på jobbet

Detta är tydligen mitt nya kontor, dit jag åker efter att ha lämnat barnen i skolan. 

Det heter Artcafé och oftast dricker jag kenyanskt te med skummad varm mjölk. Bra service, trådlös uppkoppling och goda luncher. Jag har t.o.m. en kollega som gör mig sällskap nästan jämt. Hon läser också en master men i ett annat ämne. Tack och lov är hon också mindre galen än mina kiswahili co-studenter (så man får någon studiero menar jag). Det är toppen och just nu känns det inte ensamt alls att plugga på distans.

Men det tar ju lite tid att plugga heltid (ja, det tar typ heltid kan man säga...). Det blir till att sluta baka (finns i alla fall fortfarande inget socker att få tag på) och strukturera upp sig lite så man hinner med. Dessutom har jag jobbat lite med mig själv och kommit fram till att det är helt okej att hoppa över roliga aktiviteter, som man egentligen inte orkar eftersom man missar nattsömn. Kanske kan man återgå till att vara partybrud efter 45.

Annars är det ett himla party på morgonen nuförtiden. De flesta skolor drog igång i veckan och sedan lite regn på det gör att trafiken är ett enda kaos. Inga regler gäller, en lucka är en lucka oavsett om den egentligen är till för mötande trafik och sedan blockerar alla alla och ingen kommer någonstans. Puckon. Det är tur att vi inte har så långt till skolan.

Vardag

Terminens första skoldag:

Senare på natten:
Ida Lo kom in till mig och kräktes i min säng kl. 02:15. Sedan fortsatte hon kräkas i sin egen säng med jämna mellanrum till kl 05:40. Då hade vi inga rena handdukar kvar i huset och förutom hennes och min säng hade hon kräkts ner golvet och mattan i barnens sovrum, deras badrum, nästan överallt utom just i toaletten. Klockan 03 väckte hon Henry med sina förtvivlade snyftningar och sedan var det två barn i behov av kärlek och tröst men bara en mamma och pappan ända borta i Sverige.
 Eliam vaknade förstås också i samma veva och kom upp, men efter att skaffat sig en liten överblick av situationen var han vuxen nog att inse att det inte var läge att kräva något av mamma just då och kröp ner i sin säng igen utan ett ljud. På morgonen verkade Ida Lo lite bättre och jag som tyckte synd om henne lät henne följa med i bilen till skolan för att lämna Eliam för att hon så gärna ville det. Där i bilen kom förstås nästa spya.
 Det enda positiva var att det hände i Henriks bil (lättare att torka av ;-)

Trots allt körde jag ändå förbi affären för att köpa tvättmedel eftersom det kommit som en liten överraskning på morgonen att det var helt slut(!). När jag stannade i parkeringsgaraget sa en matt Ida Lo: Jag vill sitta kvar i bilen när du handlar. Kommer inte på fråga, vi fick köra hem utan tvättmedel.

Sedan spydde hon bara två gånger till, i köket varav en gång på bordsduken, innan det vände. Då kommer Monica och säger att gasen till spisen är slut. Men hur är det möjligt?! Jag orkar inte mer förrän jag fått sova! Henrik hade baxat in en extra gasbehållare i förrådet, men på tal om vad man är rädd för om man inte är rädd för demoner i katter så är gasexplosioner och läckande gas en sådan sak.
Vi ber Tom om hjälp, sa Monica.
Nej, sa jag, som inte litar på att han kan hantera kopplingarna på rätt sätt. Men efter att ha funderat en stund insåg jag att jag inte hade något val. Och faktiskt fixade han det, i alla fall fungerar gastillförseln igen.

Det tog ungefär 1, 5 dygn innan allt var städat, tvättat, Ida Lo på banan igen, och alla fått sova.
Men så synd är det inte om mig trots allt, på torsdagen lämnade jag Henry hos Monica, de större barnen i skolan och satte mig helt själv på Java House med en kopp te och dagens Daily Nation och när affärerna öppnade: pedikyr.

Party, party

Lördag kl 21 kom sydsudanesiske grannen förbi och sa att han skulle ha en fest på söndagen dagtid och ville be om förståelse om det skulle orsaka  any inconvenience för oss. Vi bara jamen vad kul att du ska ha fest! Inga problem. Enjoy! Ett par timmar senare ca kl 23:30 hörde vi från sängen hur en lastbil rullade in i compounden, metallstänger klingade mot varandra och ett antal mörkklädda män jobbade på.
I vanliga fall ser vår compound ut så här om man tittar ut från balkongen mot grinden:

Söndag morgon när vi vaknade såg det plötsligt ut så här:

Vi räknade inte med att inconvinience skulle betyda tältstad och ingen möjlighet att komma ut med bilarna. Inga problem, sa vakten som ännu inte hade börjat se stressad ut, och visade att vi kunde trixa ut en av bilarna under tälten genom en gata mellan stolar och tältpinnar.
Å andra sidan borde vi fattat att det skulle varit mycket märkligt om grannen kom förbi och annonserade festen om de bara skulle hålla sig i sitt hus, dagtid, vilket vi liksom antagit lite svenskt sådär.

Festen skulle hålla på till klockan 17 sa vakten. Vi kom tillbaka klockan 16 och möttes av en betydligt mer stressad och svettig vakt, 300 gäster, massor av bilar utanför portarna och folk som flödade in och ut. Vi kom inte igenom med bilen denna gång utan fick ställa den uppe vid grinden och gå genom havet av otroligt tjusiga festdeltagare.
 You are invited! Please have a seat, ropade sydsudanesiska grannen, som uppenbarligen ordnat detta lilla party för att fira att han var klar med en MBA. Puh. Vi pallade inte riktigt att delta, även om jag verkligen kände mig urtråkig. Men vi hade varit ute hela dagen, kände ingen på festen och som enda utlänningarna väckte vi så himla mycket uppmärksamhet.

Klockan 17 fanns inga tecken på nertrappning, och jag började bli lite nervös över alla unga män som hängde i drösar utanför fönster och dörrar. Allt hade gått lugnt till hela tiden men nu blev det mörkt, Henrik skulle snart ta taxi till flygplatsen och jag var orolig att någon skulle ta upp en spritflaska och börja bjuda runt med risk för rejäl urballning. Men klockan 19 började maten serveras och en timme senare hade i princip varenda kotte gått. Ett par timmar senare kom de mystiska männen tillbaka med sin lastbil och morgonen efter hade alla tält försvunnit lika plötsligt som de dykt upp dagen innan.

Lite fler före och efter bilder:

Jag fick höra dagen efter att maten inte räckt till alla gäster vilket familjen tyckte var lite pinsamt, de sa att de egentligen bara bjudit in 50 stycken. Och det är klart att det blir lite svårt att beräkna mat då. Tur att stolar och tält var dimensionerat för över 300 i alla fall ;-)

Sockerbrist

För en bortskämd muzungu som jag, är det lite irriterande att det råder sockerbrist i Nairobi. Sockret är slut i affärerna sedan en tid tillbaka och när det fortfarande fanns någon enstaka gång i hyllorna rådde ransonering, dvs man fick bara köpa ett paket. När Henrik frågade i affären vad som orsakade bristen fick han svaret att fabrikerna har stängt för renovering. Det lät ju lite väl galet, men tydligen stämmer det eftersom en sockerproducent kontrollerar 50 % av marknaden och de har haft sin fabrik stängd pga årlig upprustning/översyn.

Vår sista sockerpåse måste öppnas snart. Men om vi inte bakar är det mest Monica som använder ett par matskedar om dagen till sitt chai.

Men om jag fattar det hela rätt, vilket inte alls är säkert, så får farmarna otroligt lite pengar av Kenya Sugar Board för sina sockerrörsodlingar, vilket gör att många slutar odla sockerrör. KSB beskylls vidare för att ta ut rejäl vinst när de säljer vidare till sockerfabrikerna. KSB i sin tur påstår att det är delar av regeringen som har hindrat KSB i sitt arbete med att betala ut förskott till odlare, ge ut gratis fertilizers och expandera odlingarna. Därav brist på sockerrör.

Klart är ju i alla fall att vi har svårt att få tag i socker och att sockerpriset har ökat med 50 % de senaste månaderna. Jag har läst ett antal upprörda insändare som klagar över att de inte längre har råd att söta sitt te, inte ens när det kommer gäster. Men en insändare gick mot strömmen och jämförde med Sydkorea, där man tydligen inte dricker te med socker och uppmanade kenyaner att ta tillfället i akt och börja med hälsosammare vanor.

Demonkatt

Närmsta grannen har flyttat, och glömt en av sina katter. Nu är den mager och eländig. Egentligen är det nog ingen bra idé att börja mata den, men jag kan inte heller med att den ska svälta ihjäl på vårt område. Första måltiden den fick av oss bestod av potatisgratäng med purjolök och vitlök och några köttslamsor och rubbet tog slut. Jag gick ut med mer potatisgratäng i två omgångar, men sedan vågade jag inte ge mer trots den tomma tallriken. Ska katter verkligen äta potatis?

Nu har jag förstått att både vakten, Monica och vaktmästaren är lite rädda för katter och i synnerhet just denna katt för den har bott hos muslimer och det kan betyda att den är besatt av demoner. Speciellt stammen hemmahörande i Mombasa (swahilis antar jag) brukar "förvara demoner" i katter.

Vaktmästare Tom har redan deklarerat för Monica att om den där katten springer in i vårt hus så är det ingen idé vi kommer och ber honom att jaga ut den. Vakten höll med.

Detta tycker jag är kul. Och när Monica nu några dagar i sträck har kommit och sagt: "Din katt sitter därute.", svarar jag: "Var inte orolig Monica, du kan ju alltid be Tom om hjälp. Eller vakten."

Monica fattar humorn. Hon har jobbat tillräckligt länge med västerlänningar för att känna till att vi är rädda för andra saker. Och så säger hon: "Det är väl klart den äter potatis, our cats eats anything, det är bara you people som skämmer bort era hundar och katter."

Spretiga inlägget

Jag läste ett intressant inlägg på dn.se idag som jag tycker bekräftar lite vad man ganska snabbt märker när man flyttar till Kenya, att ett av de största problemen som hindrar utveckling är att man tänker i etnicitet i stället för nationalitet. Och detta tänk är en av de bidragande faktorerna till skenande korruption. Från artikeln:

I den senaste folkräkningen i Kenya fick människor frågan om vilken grupp de tillhörde. De gavs också chansen att skriva ”kenyan”. 98,5 procent angav stamtillhörighet, 1,5 procent att de främst såg sig som kenyaner.

Man gynnar sin egen grupp, vilket alltid kommer först och genomsyrar allt. Bara i vår lilla compound har jag koll på vilken folkgrupp alla kommer ifrån, inte för att jag bryr mig, men för att de själva gör det. Till och med rörmokarens stamtillhörighet vet jag. Ofta för att de själva pratar om varandra i termer av: jo men han är från den och den stammen och därför är han sådan och tänker så och så. Lärarna på min skola pratar ju också i sådana termer. Ibland är det underhållande, ungefär som när göteborgare pratar nedlåtande om stockholmare och man vet att de egentligen bara älskar oss och är avundsjuka, men ofta är det ganska tröttsamt.

Det andra intressanta artikeln tar upp är bilden vi har av Afrika i Europa, bilden av en världsdel i svält och krig. Och i sanningens namn kan man ju inte säga att bilden är helt fel, särskilt inte just nu med vad som sker i Kenya och Somalia. Men potentialen att ändra på denna "sanning" ligger ju i att visa det andra Afrika, som så sällan förmedlas i media; den växande medelklassen, att 6 av de 10 mest snabbast växande ekonomierna var afrikanska 2001-2010.

Medvetna medelklasskenyaner handlar på H&M och IKEA via shippingföretag. En kenyansk bekant berättade för mig att han brukar beställa en extra av möblerna han handlar från IKEA eftersom han vet att det alltid är någon av hans polare som också vill ha. Han är övertygad om att det finns en enorm marknad för den typen av varor i Kenya.

Dock tror jag fortfarande att humanitärt bistånd gör viss nytta, till skillnad från det mesta av utvecklingsbiståndet. Och kenyanerna skänker själva en hel del pengar till offren för svältkatastrofen på Afrikas horn. Här har man också insamlingskampanjer, men istället för "skänk en timmes lön" som i Sverige kör man t.ex. "skippa lunchen en dag och skänk pengarna till de som svälter". Och om jag får vara cynisk så är det nog rätt grepp i ett land med 40 % arbetslöshet och skenande matpriser.

Skatan vad roligt....

Kvarteret Skatan: Herregud så kul!

Hur efter är jag? Tänk att man ska behöva flytta utomlands för att upptäcka allt roligt som visats på svensk TV.

Utflykt

Som sagt, barnen är lediga från dagis och det finns inga andra barn i compounden att leka med, det borde vara som bäddat för bråk mellan dem pga uttråkning. Men konstigt nog är de bättre kompisar än på länge.

I torsdags gjorde vi en liten utflykt till AFEW (African Fund for Endangered Wildlife) Giraffe Centre. Där föder man upp den utrotningshotade Rothschild giraffen. Faktum är att det ju finns en hel del olika giraffarter, vilket man ganska lätt kan se om man börjar titta lite noggrannare.

På giraffcentret kan man mata girafferna med pellets.

De har långa blågråa tungor samt sammetslena läppar som så fint kan plocka pelletsarna till och med ur Ida Los kupade händer. Hon förstod sig inte på att hålla godbitarna i öppen handflata. Förra gången vi var där vågade hon inte mata dem, men denna gång kom hon på att det var jätteroligt. Eliam som var där för första gången idag, var inte rädd alls, utan tyckte bara det var toppenkul, särskilt när giraffen slickade av hela hans hand.

Efter lunchen kom barnen på att de gärna ville hoppa lite. Eliam började och eftersom han är lite försiktig av sig när det gäller nya saker tog han det lite lugnt och ville till och med sluta innan tiden var ute. Det var första gången även för Ida Lo men hon tacklade det lite annorlunda.

Jag överdriver inte en sekund när jag säger att detta var det absolut roligaste hon gjort hittills i sitt liv. Till och med vi på marken skrattade så vi fick tårar i ögonen. 

Sedan blev det tvärt slut på det roliga. Ida Lo var helt uppe i varv av adrenalin och fick mot sin vilja bäras av trampolinen samt under gallskrik bäras hela vägen bortom synhåll från hoppanläggningen.

Vädret är glåmigt och regnigt. Och mycket svalt. Inte alls som man tänker sig Afrika. Det är jätteskönt, för nu kan man få chansen att få sova med pyjamas, använda sina höstkläder och få lite andrum innan temperaturen börjar stiga och solen obarmhärtigt börjar skina strax igen. För det är ju det som är det fina; från vår "höst" slår det över till sommar direkt.

Rätt bra ändå

Har ni noterat att min ton gentemot Kenya blivit rejält sur jämfört med i början?
Jag minns att jag upplevde något liknande i Kina efter ett antal månader, en riktig dipp, men sedan blev känslan bättre igen och till och med riktigt bra. Kina rocks!

Och trots upptäckt däck- och vattentjuveri sedan vi kommit tillbaka så tycker jag vi har det bra. Det är lugna sköna dagar innan dagis och studier börjar igen. Visserligen med några besök av rörmokaren som rör upp husfriden. Han har konstaterat att vi inte har några större vattenläckor, så med andra ord förväntar jag mig besök från främlingar som kommer och frågar om det fortfarande säljs billigt vatten från det här husets trädgårdskran.

Jag och Monica underhåller barn på dagarna, eller det är jag som underhåller barn medan Monica hjälper till med bebisbestyr. Jag har till och med hunnit baka bröd och bullar, frysa in färska kryddor och kokat smakportioner x flera. Jag älskar köket i detta hus, man vill liksom vara där hela tiden (det där lät ju lite konstigt, var det jag som sa det där?).

På lördag ska det grillas med trevliga människor och i tisdags träffade jag rektorn i mataffären. Han kom med information som jag missat: Eliam kan gå på fritids redan från nästa vecka!

Och sedan ska jag börja plugga på distans från Sverige. Master i Folkhälsovetenskap på halvtid, samt två småkurser vilket betyder heltidsstudier första terminen och ingen tid för swahili.

Frågan är ju dock om jag klarar mig utan stimulansen från alla galna kiswahililektioner.