Tanklocket?

Henrik jobbar halvvägs till UN Petrol Station så han har fixat tankningen hittills. Det är långt att köra genom hela stan bara för att tanka, men till sist insåg vi väl att jag ändå har minst lika mycket tid till det som han.
Själva tankningen gör man inte själv, det gör personalen på bensinstationen. Första gången jag skulle tanka var det en lång kö av bilar och allmänt kaos, så jag ville inte släppa min plats i kön för att fylla det tomma betalkortet med pengar utan tänkte att jag skulle le och spela dum när jag väl kom fram till pumparna. I det här landet kommer man långt med ett leende, det kan räcka för att bli förlåten om man gör dumma misstag.

Men hör och häpna, jag behövde inte spela dum alls, det räckte med att bara vara mig själv.

"Diesel eller bensin?"
Diesel eller bensin? Bra fråga; visst går den väl på bensin?!
"Jag tror den går på bensin men jag är lite osäker." Leende.
"Du vet inte? Ok, öppna tanklocket, please."
Öppna tanklocket?!
"Ursäkta men jag vet inte riktigt var man öppnar tanklocket." Leende.
"Ok madam, unlock your car please." Killen gick runt bilen till min sida, öppnade förardörren och drog i rätt spak.
"Och sen var det det här med kortet, måste nog ladda det med lite pengar...."
Leende.

No problem! Inga sura miner för att man åker fram till pumparna med tomt kort, och går och laddar medan bilen tankas, tankningen tar 3 minuter, laddandet av kortet en kvart. Konstigt att det är kö till pumparna.

När det är lite svajig bensintillförsel kan det hända att man bara får tanka för 3000 KSH (lite över 200 kronor) per dag. Och det går inte att lura systemet. En dag bad Henrik mig att åka och tanka Volvon fast han precis gjort det. Killen på macken flinade och sa "So you´re back!" och så visade han mig sin anteckningsbok där han prydligt för hand skrivit upp alla bilars registreringsnummer som passerat under dagen. "Hoppsan." Leende.

Annars tycker jag att det är svårt att hitta i Nairobi. Som tur var har vi en gps-navigator, och jag fattar inte hur någon kan lära sig hitta i Nairobi utan en sådan. Inte för att jag inte kör fel när jag har den, eftersom det inte är riktigt tydligt i verkligheten vad som egentligen är en rondell och hur många avfarter den faktiskt har.
 Ibland visas den närmaste vägen, men kanske inte alls den mest lämpliga, som när den ville att vi skulle köra genom Kibera när vi skulle hem från Nairobi National Park. Eller så är den närmaste vägen totalt oasfalterad och har meterdjupa potholes.

Den vita masaien

Det finns ju en bok som heter "Den vita masaien" som är en sann historia om en schweizisk kvinna som vid ett besök i Kenya blir handlöst förälskad i en masaikrigare och ger upp sitt liv i Europa för att gifta sig och flytta in i masaikrigarens hydda. Jag har alltid tyckt det verkar helt galet, även om jag nu måste medge att de är både charmiga och rätt snygga. Jag har inte velat läsa boken för jag tror att jag bara skulle känna mig irriterad, jag menar; vad hade hon förväntat sig?! Men vid ett besök i en bokhandel häromdagen impulsköpte jag boken. Om inte annat är det säkert intressant socialantropologiskt läsning.

På tal om böcker så saknar jag Pocketshop! Jag läser mycket men uppenbarligen är jag mer orienterad på svenska författare och de största internationella, så att gå in i en bokaffär här betyder att jag inte känner till böckerna som säljs och det finns för många dåliga böcker i världen för att man bara ska kunna chansa. Men nu har jag äntligen upptäckt Christina Lamb så boksommaren är räddad. 

Raggare

Idag på självaste min födelsedag trodde jag ett tag att någon försökte ragga på mig (det var ett tag sedan), men det var tydligen inte så.
Jag och Amerika hade tagit Henriks och min bil till Toi-market (insatta kan tänka sig Yashow, fast utan tjatet, men mycket ruffigare, trängre, utomhus, byggt av trädgrenar och presenningar, lerigt och stenigt och alla kläder är begagnade men helt ok, särskilt barnkläder). När vi trasslat oss ut från labyrinten av stånd och fram till diket där bilen stod sprang en av de yngre (typ 17 år) försäljarna efter oss och frågade Amerika: "Är det din bil?" När man är på Toi-market vill man inte ge sken av att ha mycket pengar så Amerika pekade glatt på mig och sa: "Oh nej! Det är hennes." Då sa försäljaren ungefär "för jag letar efter en flickvän som har en sådan bil." Jag och Amerika började skratta, och jag sa skämtsamt att jag ringer dig om jag blir singel nångång. Då sa han: "Men jag är inte ute efter ett förhållande, jag vill bara sitta bredvid och cruise around." :-)

Korruption

För ett tag sedan hade vi en vikarierande lärare. Hon sa att hon tyckte kolonialismen varit bra för Kenya eftersom hon själv aldrig skulle blivit så välutbildad utan britternas inflytande på skolsystemet. Det enda hon inte gillade var att britterna hade förstört Kenyas ekonomi innan de lämnade landet. Jag frågade på vilket sätt hon tycker att britterna har ansvar för att Kenya idag har en stagnerande ekonomi och är extremt korrupt. Hon svarade: För att korruption inte existerade i Afrika innan den vita mannen, det var den vita mannen som lärde afrikanen att bli korrupt.

Amerika: Men jag tror att girighet är en medfödd mänsklig egenskap oavsett om man är svart eller vit...

Portugal: Det är inte bara pga korruptionen som Kenya är fattigt....

Sverige: Men man har haft nästan 50 år på sig att själva välja bort korruption... 

Mocambique: (helt tyst för en gångs skull)

Kenya: Vi är här för att lära oss kiswahili, vi får ta denna diskussion en annan gång!

I Kenya verkar man bli politiker för att göra en extrem ekonomisk karriär för sig själv och sin tribe. Detta verkar så självklart för alla att jag antar att konkurrenterna säger rent ut: "Grattis, du hade vad som behövdes för att bli president denna gång, sug nu ut landet riktigt ordentligt, det skulle jag också gjort om jag blivit vald."

Afrika är egentligen en otroligt rik kontinent. Hur är det möjligt att de lyckats att misslyckas så kapitalt? På vilket sätt har de miljarder som pumpats in i Afrika från väst hjälpt till att bygga upp något bra för gräsrötterna? Skulle de sämre lottade verkligen haft det sämre idag utan allt bistånd? Eller har biståndet rent av slagit sönder möjligheterna för afrikanerna att skapa inhemska, varaktiga företag som kan stå på egna ben och sätta fart på ekonomin? Det säger i alla fall Dambisa Moyo (ekonom, född och uppvuxen i Zambia med många års erfarenhet från Världsbanken) som skrivit boken Dead Aid. Hennes förslag är att givarna ska ringa varsitt samtal till de olika ledarna och säga att om 5 år kommer alla utbetalningar upphöra, tills dess får ni se till att ekonomin går ihop ändå. Och sedan ger hon en hel del förslag på hur de ska börja vända sina sjunkande skepp. Intressant.
Oavsett hur bra eller dåligt biståndet är för Afrika, så är jag säker på att utan biståndet hade det i alla fall funnits betydligt färre privata bankkonton i Schweiz med sjukt mycket pengar och vad som stör mig oerhört är att det är vi skattebetalare i väst som finansierar dessa feta mäns leverne, medan barnen fortsätter att dö av sjukdomar som luftvägsinfektioner, diarrér och undernäring.

I fredagens Daily Nation stod det att Storbritannien kräver att Kenya betalar tillbaka biståndspengar på 7 miljarder shilling (ca 700 miljoner kronor), eftersom Ministry of Education inte kan redogöra för var denna summa tagit vägen. Det står också att Sverige är en av huvudgivarna till detta projekt, som går ut på att ge möjlighet till gratis grundskola i Kenya. När pengarna betalats tillbaka lovar Storbritannien att varenda penny ska återinvesteras med gratis skolgång som mål, men via oberoende kanaler denna gång, regeringen får inga mer pengar innan de gjort omfattande förändringar i sitt system. Utbildningsministern själv kan inte alls förstå varför några vill ställa honom till svars. Han var ju inte ens där just när pengarna försvann, så han kan inte för allt i världen se att han skulle ha något ansvar över huvudtaget.
Själv undrar jag varför något land överhuvudtaget skänker pengar till en sådan regering.

Irritation!

Om man läser blogginläggen kanske man tror att det största problemet med huset är elen, men på riktigt är det faktiskt vattnet som gett mest huvudbry. Rörmokare Ett fick sparken (av landlorden) och drog med 400 av våra kronor, som jag i min naivitet betalat i förskott. Tvåan är mycket bättre, men jag har svårt att förstå hans engelska. Vattentanken utomhus var väldigt smutsig, med invånare av sniglar och dy. Den rengjordes galant av compoundens alltiallosar (två killar som klipper gräs och fixar en del andra saker som soporna och enklare reparationer). De fick även betalt och förtroende att göra rent vattentanken på taket, men sedan fick rörmokare Två komma tillbaka och rätta till vad alltiallona ställt till med.

Häromdagen ringde Monica och sa att någon från vattenkompaniet var hos oss och höll på att stänga av vattnet för att vi inte betalat vattenräkningen. Räkningen hade jag gett Henrik som gett pengar och instruktioner till nån på hans jobb som skulle betala så jag visste inte om det var gjort eller ej. Men det är ju svårt att betala i tid när förfallodatumet på räkningen är den 31/5 och vi fått den i handen den 9/6.

Monica räckte luren till vattenkillen som verkade trivas med sitt övertag och istället för att hitta en lösning, som typ jag åker och betalar räkningen nu, alternativt kollar att den faktiskt redan är betald och han låter bli att stänga av vattnet så var den enda möjliga dealen att han stänger av vattnet nu och sedan kan jag höra av mig när jag betalat räkningen/alternativt kollat att den redan är betald. "Men don´t worry, jag stänger inte av er grannes vatten, haha."
Jag befann mig en halvtimmes bilresa från Nairobi och hade inte ens med numret till Henriks jobb så jag fick ringa Henrik som var i Sverige som fick ringa sitt jobb i Nairobi och kolla att räkningen var betalad vilket den var. Henrik påminde mig om att ingen har rätt att gå in i huset pga av vårt diplomatstatus och jag hann dessutom bli arg. Det var ju inte så att vi försökte smita från räkningen och vem vet när vattenkillen har tid att komma tillbaka och sätta på det igen! Jag ringde upp Monica igen och fick snacka med snubben:
"Du går ut ur vårt hus nu!"
Det är så tråkigt att använda sig av "det är ett diplomathus och du har ingen rätt att....", men det här underutvecklade, genomkorrupta samhället gör ju att man känner sig tvingad till det. Jag sa till killen att du får göra precis vad du vill med vattnet men jag kan GARANTERA att jag kommer ställa till problem för dig om du stänger av. Dessutom är räkningen betalad så vad exakt är egentligen ditt PROBLEM?!!
Plötsligt hade han en helt annan samarbetsvilja och försäkrade flera gånger att han faktiskt inte varit inne i huset alls och han lovade att vara så otroligt schysst att sätta på vattnet igen och kolla igen om räkningen var betald.

När jag kom hem berättade Monica att det var fler hus som "inte" betalat räkningen och vårt hus var det enda av dem som inte fått vattnet avstängt. I ett av de andra husen var också nannyn ensam hemma och vattensnubben hade sagt till henne att om hon gick med på att "betala lite pengar till te" som det så vackert heter här, på 500 shilling, så skulle han låta bli att stänga av deras vatten. Hon hade inga mutpengar till förfogande så då rök vattnet.

Jag som på vägen hem hunnit ångra att jag varit rätt otrevlig i telefon kom plötsligt på en massa andra otrevliga saker jag också borde sagt! Dessutom hade vattenkillen slagit i Monica att anledningen till att han var så fantastiskt genomhygglig och satte på vårt vatten igen var för att han sett Henry på hennes arm och han förstod ju naturligtvis att hon behövde vatten till bebisen.
Inte bara korrupt, han kunde uppenbarligen snacka skit också. Hade inte jag ringt tillbaka hade han aldrig satt på vattnet igen, han hade ju faktiskt redan stängt av vattnet, trots att hon stått där med bebis på armen hela tiden. Och den andra nannyn; behövde hennes barn mindre vatten, ELLER?!

Sen kan jag hålla med om att resurserna är orättvist fördelade. Regnsäsongen är över och det har kommit oerhört lite regn så nu kommer skörden slå fel, med undernäring som ett resultat och i Nairobi har många hus med mindre välbeställda hyresgäster plötsligt ingen tillgång till vatten, medan trädgårdsmästarna står och vattnar blommor och gräsmattor med vattenslang i de rika områdena. Biltvättarna verkar inte heller ha någon vattenbrist.

Amboseli 4-5/6

Det tog oss ca 3 timmar att köra till Amboseli från Nairobi. Amboseli, som ligger vid foten av Kilimanjaro är en ganska liten park (större än Hell´s Gate, mindre än Aberdare) med mycket djur. Vi ville främst se elefanterna så jag frågade vakten vid gaten var de höll hus och var vi skulle köra.
"Tja, åk vägen framåt här."
"Men vi vill verkligen se dem, ni har inte hört var de är just nu?"
Bara diffusa svar, men snart insåg vi varför han tyckte frågan var överflödig, det kryllar av elefanter i Amboseli! Och på köpet fick vi se flodhästar, gnuer och en hel flock lejon som låg och vilade sig i skymningen.

Det var dags för fika när vi kom fram. Dock är det väldigt ont om picnic sajter i denna park, antagligen för att man inte ska vara på marken och knalla med alla elefanter. Vi fick dock tillåtelse av parkvakterna att sätta oss vid de små husen precis innanför grindarna.

Jag upplever att Eliam och Ida Lo nu har smittats av vår entusiasm över att åka och titta på djur, även om de ju tröttnar snabbare än oss. Främst Ida Lo tycker det är så fantastiskt att "sova på hotell", det är nog halva hennes behållning. Och den lodgen vi bodde på inne i parken var verkligen fin, smakfullt dekorerad med djur målade på väggarna och masaikonst av pärlor kring lampor och dylikt. Stället hade en pool som Eliam och Ida Lo badade i när vi kom fram. Det drog dit en massa masaier som nyfiket ville titta på blötdjuren. För dem är det nog lite speciellt eftersom de knappast kan simma och antagligen tycker själva grejen med en pool är lite märklig. Om inte annat så är det ju säkert enormt vattenslöseri i deras ögon. Man kanske inte tänker på det men jag tror inte så många afrikaner kan simma. Judith, som ändå kommer från en välbärgad familj i Mocambique där de har mycket kust, kan inte heller, men säger att hon vill lära sig nu när hon fått barn (har en bebis). Jag är glad att jag tyckte vattnet i poolen var för kallt för att bada i, för det hade inte känts bra att springa omkring i bikini bland masaierna.

Är ni trötta på safaribilder så kan ni hoppa över detta inlägg.

Babianerna håller mest till på marken fast de är apor. De hade massor av söta små ungar. Där vi bodde fanns en annan sorts apor (mindre) som verkade trakassera gästerna en del. Vi beställde med oss lunchpaket dagen efter och killen på lodgen ville inte att jag skulle bära dem till bilen själv för han menade att aporna vet vem som är nybörjare och lätt kan plocka godsaker från. 

En flock pärlhöns på flykt!

På kvällen strök elefanter omkring precis vid lodgen.

Amboseli ligger vid foten av Kilimanjaro, under dagen är toppen oftast klädd i moln men tidigt på morgonen är det klart.

Det ser ut som man skulle kunna kila upp på en eftermiddag, men från Amboselis höjd är det nästan 5000 höjdmeter kvar.

Elefanthjord.

Vem har gått omkring på vår bil!?

Jo denna lilla rackare! Och Henrik fick vifta frenetiskt för att den inte skulle hoppa in genom det öppna förarfönstret.

Nedan är en liten film. Ida Lo blir rädd för elefanten och vill stänga fönstret och Eliam säger att hon måste vara tyst för att inte skrämma bort den.

Masaier

Vi var i Amboseli förra helgen. Av allt fint vi fick se och uppleva var besöket i en masaiby en av höjdpunkterna. 

Besök i masaiby har faktiskt inte varit med på min önskelista över saker jag vill göra i Kenya. Det verkar så krystat att köra ut en bunt människor till en by för att titta på de människorna som bor där. Och det säger sig självt att det är oundvikligt att det blir lite "turistigt", men masaierna var så otroligt charmiga och välkomnande att det inte störde det minsta. Dagen innan hade vi mött flera masaier när vi var ute och körde som bjudit in oss till deras byar.  Vi frågade på vår lodge vad som är rimligt att betala en by för ett besök och vi blev avrådda från att bara följa med någon vi möter på stigen för det har hänt att efter besöket har guiden velat ha över 100 US dollar/person och stämningen kan bli väldigt otrevlig om man inte vill betala det begärda priset. En av de anställda på lodgen hängde med i vår bil för att visa oss vägen till en by samt hjälpa till att förhandla om priset. Han var själv masai, men från ett annat område. Han passade förstås på att dricka lite duma (dryck gjord av koblod och mjölk) i byn vi besökte, något vi hoppade över. Vi hade hela byn för "oss själva" och det var ett ganska mäktigt mottagande när byn samlades i en lång rad och sjöng en välkomstsång bara för vår familj.

Sedan blev vi bjudna att följa med in. Byarna är välmaskerade i landskapet.

"Murarna" och "portarna" består av taggiga grenar och ris, högt och brett. De är främst till för att skydda boskapen mot lejon. Boskapen tas in i byn under nätterna, där den håller till i det öppna området i mitten.

I mitten av byn blev det mer sång och sedan ett litet dansuppträdande.

Efteråt fick vi bekanta oss lite med varandra. Det kändes som att de var rätt nyfikna på oss också.

Man känner lätt igen masaier på deras uttänjda öronsnibbar och praktfulla kläder. Nästan alla vi träffade saknade en framtand i underkäken. Om jag förstod det rätt dras denna tand ut medan de ännu är barn, och inte hos tandläkaren med bedövning utan en morgon kommer morfar med en tång och fixar det hela. Hålet som blir kvar i käken kan sedan användas till att se till att man kan få ner dryck även om barnet är sjukt och kniper ihop munnen för att det inte vill äta eller dricka.   

Vi hälsade på byledaren som satt under ett träd. Han har 6 fruar och 42 barn. Vår guide var en enklare man med bara en fru. Han har gått ut sexan i en missionärsskola och fungerar nu som byns skollärare, och lär ut matematik, swahili och engelska till hälften av byns barn på morgonen och andra hälften på eftermiddagen.

Det var extremt mycket flugor i byn. De kröp in under kläderna, in i mun och ögon och verkade masslanda på alla ytor. Ida Lo gallskrek flera gånger: "Mamma, ta bort flugorna!"

De visade oss hur de gör upp eld. Till det används torr elefantdynga som det finns väldigt mycket av i Amboseli. 

Sedan används en pinne av hard wood som snurras mot en träskiva i soft wood och ett par minuter senare brinner det. Mycket imponerande. Att göra eld är männens jobb, det görs en gång på morgonen och en gång på kvällen, sedan kommer kvinnorna och hämtar in eld i hyddorna där de lagar sin mat.

Hyddorna är byggda av lera blandad med kodynga samt elefantgräs. När det torkat påminner det om cement och en välbyggd hydda kan hålla i mer än 10 år.

Att kliva in i en sval hydda från den brännande solen var skönt, men det tog lång tid innan ögonen vande sig vid mörkret. Tanken på att de faktiskt bor så här enkelt, jämt, är hisnande. Mitt på golvet en eldstad, i väggen ett litet hål som röken ska gå ut genom, men nog lär det bli ordentligt inrökt när elden är igång. Sängen var definitivt bred nog för de två som brukar sova där, men består av hårt trä med två eller tre ogarvade kohudar ovanpå. Hårt som attan. 

Har en man flera fruar bygger varje fru sig sin egen hydda där hon bor med sina barn. Husbyggandet står alltså kvinnorna för.

Sko av bildäck.

Denna by är lyckligt lottad då det borrats en brunn precis utanför byväggarna. 

Omkringliggande byar hämtar också sitt vatten där. Eliam undrade varför kvinnorna hämtade vatten i dunkar, vad de ska göra med vattnet. 

Jag vet inte hur mycket Eliam och Ida Lo förstod av besöket. Särskilt Ida Lo fokuserade på sina egna saker som flugorna och varför hon inte fick rida på åsnan på bilden ovan och hela tiden ville hon springa in i en hydda där hon sett en liten masaiflicka gå in. 

För en masai är det ytterst viktigt att ha många barn och mycket boskap. En man som bara har mycket av det ena anses vara fattig. För ett par år sedan dog en stor del av byns boskap i en svår torka och sedan dess har man fått en del nödhjälp i form av spannmål för att överleva. Masaier odlar ingenting, deras föda består uteslutande av mjölk, blod och kött. Korna ger dessutom byggmaterial till husen samt hudar, så man förstår vilken stark ställning boskapen har.

Solen stekte verkligen och efter ett par timmars besök var det ganska skönt att sätta sig i en luftkonditionerad bil och åka tillbaka till sin egen värld. En imponerande mängd flugor följde dock med oss i bilen ända till Nairobi.