Maten

När man bor utomlands är det lite knepigt i början innan man har koll på var man ska handla och framför allt vad man ska handla. Dock är Nairobi ingen stor utmaning. Här finns stora "västerländska" supermarkets med ett utbud som kan jämföras med Sverige och vi bor ganska nära två av dem. Dessutom har vi gångavstånd till ett mer lokalt ställe med grönsaksbutik, slaktare och ett mindre supermarket. Allt kanske inte finns, men jag har inte kommit på något ännu som jag saknar.

Mitt första möte med Afrika var Zimbabwe 1997 och jag minns ännu hur genuint det kändes att köpa tomater kilovis för några kronor istället för krossade tomater på burk. Så jag kör samma grej nu och köper trekilospåsar med tomater och undviker konserverna.

Grönsaksmarknad, norr om Nairobi

Med en del hjälp av Monica äter vi då och då ugali, sukuma wiki, nyama choma och matoke.
Precis som i de övriga afrikanska länderna jag varit i så kan jag inte påstå att Kenya bjuder på några kulinariska läckerheter. De lokala köken är mer konstruerade för att fylla buken (förlåt mig Kenya och Afrika!) än för att avnjutas långsamt. Och med detta menar jag inte att det inte går att äta gott här, bara att     man inte alltid kan förvänta sig lika fantastiska smaker som från Asien eller det smakfulla upplägget från Europa. Jag tycker dock ugali (majsmjöl som kokas med vatten och brukar ätas med händerna) är helt ok, om det kokas med smör och jag kan knappt skilja sukuma från vanlig spenat (som säljs i stora buntar nästan gratis). Nyama choma betyder grillat kött och det är ju toppengott för oss icke vegetarianer. Matoke (brödbanan) är dock ingen höjdare, men Monica påstår att det skulle smaka bättre om jag köpte mer mogna matokes. "Hur vet jag det då? Är de gula som vanliga bananer eller?" "Nä, de är fortfarande gröna, men mer gula istället för vita på insidan." Tjena. Har en del att lära om jag ska go local.