Masaier

Vi var i Amboseli förra helgen. Av allt fint vi fick se och uppleva var besöket i en masaiby en av höjdpunkterna. 

Besök i masaiby har faktiskt inte varit med på min önskelista över saker jag vill göra i Kenya. Det verkar så krystat att köra ut en bunt människor till en by för att titta på de människorna som bor där. Och det säger sig självt att det är oundvikligt att det blir lite "turistigt", men masaierna var så otroligt charmiga och välkomnande att det inte störde det minsta. Dagen innan hade vi mött flera masaier när vi var ute och körde som bjudit in oss till deras byar.  Vi frågade på vår lodge vad som är rimligt att betala en by för ett besök och vi blev avrådda från att bara följa med någon vi möter på stigen för det har hänt att efter besöket har guiden velat ha över 100 US dollar/person och stämningen kan bli väldigt otrevlig om man inte vill betala det begärda priset. En av de anställda på lodgen hängde med i vår bil för att visa oss vägen till en by samt hjälpa till att förhandla om priset. Han var själv masai, men från ett annat område. Han passade förstås på att dricka lite duma (dryck gjord av koblod och mjölk) i byn vi besökte, något vi hoppade över. Vi hade hela byn för "oss själva" och det var ett ganska mäktigt mottagande när byn samlades i en lång rad och sjöng en välkomstsång bara för vår familj.

Sedan blev vi bjudna att följa med in. Byarna är välmaskerade i landskapet.

"Murarna" och "portarna" består av taggiga grenar och ris, högt och brett. De är främst till för att skydda boskapen mot lejon. Boskapen tas in i byn under nätterna, där den håller till i det öppna området i mitten.

I mitten av byn blev det mer sång och sedan ett litet dansuppträdande.

Efteråt fick vi bekanta oss lite med varandra. Det kändes som att de var rätt nyfikna på oss också.

Man känner lätt igen masaier på deras uttänjda öronsnibbar och praktfulla kläder. Nästan alla vi träffade saknade en framtand i underkäken. Om jag förstod det rätt dras denna tand ut medan de ännu är barn, och inte hos tandläkaren med bedövning utan en morgon kommer morfar med en tång och fixar det hela. Hålet som blir kvar i käken kan sedan användas till att se till att man kan få ner dryck även om barnet är sjukt och kniper ihop munnen för att det inte vill äta eller dricka.   

Vi hälsade på byledaren som satt under ett träd. Han har 6 fruar och 42 barn. Vår guide var en enklare man med bara en fru. Han har gått ut sexan i en missionärsskola och fungerar nu som byns skollärare, och lär ut matematik, swahili och engelska till hälften av byns barn på morgonen och andra hälften på eftermiddagen.

Det var extremt mycket flugor i byn. De kröp in under kläderna, in i mun och ögon och verkade masslanda på alla ytor. Ida Lo gallskrek flera gånger: "Mamma, ta bort flugorna!"

De visade oss hur de gör upp eld. Till det används torr elefantdynga som det finns väldigt mycket av i Amboseli. 

Sedan används en pinne av hard wood som snurras mot en träskiva i soft wood och ett par minuter senare brinner det. Mycket imponerande. Att göra eld är männens jobb, det görs en gång på morgonen och en gång på kvällen, sedan kommer kvinnorna och hämtar in eld i hyddorna där de lagar sin mat.

Hyddorna är byggda av lera blandad med kodynga samt elefantgräs. När det torkat påminner det om cement och en välbyggd hydda kan hålla i mer än 10 år.

Att kliva in i en sval hydda från den brännande solen var skönt, men det tog lång tid innan ögonen vande sig vid mörkret. Tanken på att de faktiskt bor så här enkelt, jämt, är hisnande. Mitt på golvet en eldstad, i väggen ett litet hål som röken ska gå ut genom, men nog lär det bli ordentligt inrökt när elden är igång. Sängen var definitivt bred nog för de två som brukar sova där, men består av hårt trä med två eller tre ogarvade kohudar ovanpå. Hårt som attan. 

Har en man flera fruar bygger varje fru sig sin egen hydda där hon bor med sina barn. Husbyggandet står alltså kvinnorna för.

Sko av bildäck.

Denna by är lyckligt lottad då det borrats en brunn precis utanför byväggarna. 

Omkringliggande byar hämtar också sitt vatten där. Eliam undrade varför kvinnorna hämtade vatten i dunkar, vad de ska göra med vattnet. 

Jag vet inte hur mycket Eliam och Ida Lo förstod av besöket. Särskilt Ida Lo fokuserade på sina egna saker som flugorna och varför hon inte fick rida på åsnan på bilden ovan och hela tiden ville hon springa in i en hydda där hon sett en liten masaiflicka gå in. 

För en masai är det ytterst viktigt att ha många barn och mycket boskap. En man som bara har mycket av det ena anses vara fattig. För ett par år sedan dog en stor del av byns boskap i en svår torka och sedan dess har man fått en del nödhjälp i form av spannmål för att överleva. Masaier odlar ingenting, deras föda består uteslutande av mjölk, blod och kött. Korna ger dessutom byggmaterial till husen samt hudar, så man förstår vilken stark ställning boskapen har.

Solen stekte verkligen och efter ett par timmars besök var det ganska skönt att sätta sig i en luftkonditionerad bil och åka tillbaka till sin egen värld. En imponerande mängd flugor följde dock med oss i bilen ända till Nairobi.